En totalt urspårad kampanj
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Nu är de där tågen inte svenska utan nederländska, vilket magasinet Neo skadeglatt konstaterade häromdagen. Och monopolföretaget Nederlandse Spoor är ett gott exempel på vad lite konkurrens kan betyda för en marknad. Runt millennieskiftet var det ett företag i kris. Ekonomin var usel och företaget höll näsan ovanför vattenytan endast tack vare omfattande statligt stöd, resenärerna var missnöjda eftersom de överfulla tågen sällan gick i tid, personalen strejkade.
Men sedan dess har den nederländska järnvägsmarknaden konkurrensutsatts och liberaliserats, med goda resultat. Förra månaden vann Nederlandse Spoor Franz Edelman-priset för sin kraftigt förbättrade service. Bland annat har andelen tåg som anländer punktligt ökat från knappt 85 procent 2006 till 87 procent 2007. Kundnöjdheten ökar och Nederlandse Spoor går numera dessutom med rejäl vinst.
Det skall kanske påpekas i sammanhanget att Seko såg saker och ting klarare för några år sedan. Man var en av de pådrivande krafterna bakom bolagiseringen av Statens järnvägar 2001. Då var SJ, liksom Nederlandse Spoor, ett företag i kris. Idag går affärerna utmärkt, SJ:s vinst ökar varje år.
Detta är nu ett sidospår. Seko:s alternativ till ökad konkurrens är Svenska modellen 2.0 - en fyndigt namngiven men illa definierad (för att inte tala om illa argumenterad) vision för det framtida svenska folkhemmet.
I grund och botten handlar det om en reaktion mot regeringens politik, där man under rubriker som "Trygghet" och "Solidaritet fungerar" propagerar mot allt från friskolor, som man lastar för svenska elevers allt sämre studieresultat, till utförsäljningar av "gemensamt ägda" företag. Istället kräver man högre bidrag, stärkta fackförbund, 150 000 nya hyreslägenheter (underförstått ansvarar staten för att de blir av), ett förstatligande av skolan som också innebär att friskolereformen avskaffas...
Udden är riktad mot allt som inte är ägt av staten och kontrollerat av facket. Med luddiga formuleringar och svepande argument presenteras en politisk linje som känns påfallande gammaldags. Seko:s "svenska modell" känns varken särskilt uppdaterad eller 2.0-ig. För att spela på Seko:s fäbless för tågmetaforer: Kampanjen är inte bara olyckligt illustrerad med bilder som - givet lite bakgrundsinformation - pekar i motsatt politisk riktning. Den är faktiskt helt urspårad.