Det finns politiker från alla partier som gör dumma saker. Och så finns det de som avslöjar vad de verkligen tycker.
Moderaten Anton Moberg i Krokom gjorde det häromveckan. Han argumenterade emot en extra jul-peng till barn i familjer som levt på försörjningsstödsnivå i minst ett år. ”Det mesta kan man få, om man jobbar. Vi behöver inte servera allt på silverfat”, sa han bland annat, enligt Östersundsposten. Så tycker han om sina sämre lottade medmänniskor. Nu har han lämnat sitt uppdrag.
I samma jämtländska kommun bor Marie Stensby från Föllinge, en fram till denna vecka sverigedemokratisk partistyrelsesuppleant och riksdagskandidat som bokstavligen önskar livet ur flyktingbarn.
Som alla kunnat följa i snart sagt alla medier den här veckan har Expressen avslöjat personerna bakom ett antal rasistiska åsikter på nätsidor närstående SD. De anonyma skribenterna har i flera fall visat sig vara inte bara sympatisörer eller medlemmar utan förtroendevalda inom SD. Som denna Marie Stensby. Hon arbetar på kulturskolan och har därmed också blivit förstasidesnyhet på Krokoms kommuns hemsida. ”Vi ser mycket allvarligt på det här”, säger kommunchefen, som funderar på vilka åtgärder som ska vidtas med anledning av att en person med den inställningen arbetar med och bland kommunens barn.
Jag tror inte att människor i Krokom har en särskild människosyn. Anton Mobergs partikamrater reagerade direkt på fullmäktigesammanträdet. Sverigedemokraterna reagerade också. På riksplanet.
Nu var det som sagt inte bara Marie Stensby som i skydd av nätets anonymitet släppt fram sina innersta åsikter. Det börjar bli svårt att räkna dem, alla gånger när Sverigedemokrater varit öppet rasistiska. Och partiledningen gör som de brukar. Anpassar åtgärden efter personen.
Att gå ut i Stockholmsnatten och uttrycka sig förklenande om kvinnor och invandrare går bra. En kortare tid i skymundan kanske, sedan är dörren öppen in i värmen igen. För sverigedemokrater i Jämtland och Småland gäller nolltoleransen, bonnläppar som avslöjar sig dumt har inget stöd att vänta. För är man van vid att värdera folk olika kan ju den vanan lätt börja gälla inom partiet också. Och den som varit smart nog att ta sig till innersta kretsen är väl helt enkelt lite mer värd i SD-ögon.
Den här händelsen bekräftar återigen bilden av ett toppstyrt parti där olika måttstockar gäller för fotfolk och elit.
Den som verkligen önskar livet ur barn och aids-sjuka är det nog svårt att övertyga. Men de som mest är missnöjda, vill bli sedda och känner sig undanskuffade har inte mycket att hämta hos Sverigedemokraterna. Där har övriga partier sin kanske största uppgift.