Försvarsberedningen som i mars fick förlängt mandat av regeringen blev i april förbisprungen av samma regering. De borgerliga partiledarna presenterade då sin syn på kommande försvarstillskott men i form av en debattartikel. Något annat skäl till det agerandet än att så split inom oppositionen är det svårt att se. En majoritetsuppgörelse i försvarsberedningen verkade vara på väg medan en skiljelinje gick mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet som låg närmare Vänstern.
Ordföranden Cecilia Widegren (M) tvingades hantera den knepiga situationen. Hade hon fått order om att arbeta för valseger i stället för en bred försvarsöverenskommelse är det illa. Låg något annat, svårbegripligt vad, bakom utspelet undergrävde det ändå hennes auktoritet som ordförande. Mot den bakgrunden är det inte särskilt förvånande att beredningen kom i akut tidsnöd, fick förhandla långt in på upploppet och ändå inte blev överens, i alla fall inte om tillskottets storlek och finansiering.
Vi kan ha olika uppfattningar om hur freden bäst bevaras. Om vi för tillfället lämnar den saken därhän är försvaret, dess storlek och inriktning en sällsynt lämplig fråga att försöka enas kring. Särskilt om det blåser kalla vindar över Östersjön. Inte minst för oss på Gotland skulle en stabil enighet ge betydligt bättre förutsättningar att långsiktigt möta de insatser som kan komma att på olika sätt beröra oss.
När beredningens förslag presenterades, vid en märklig presskonferens utan tillfälle till frågor, gick ordföranden Cecilia Widegren till hårt angrepp på Socialdemokraterna. Naturligtvis fick hon snabbt svar på tal av Peter Hultqvist (S) i ett annat forum och så var ordkriget i gång.
Frånsett undantag som när Alliansregeringen slopade värnplikten med tre rösters övervikt har Sverige en lång historia av breda uppgörelser kring mitten i försvarsfrågan. Traditionellt försvarsvänliga högerpartier har ofta önskat större insatser. I sin nya roll som Sveriges mest ombytliga parti står Moderaterna nu för mindre och senare satsningar.
Men tänker de verkligen blåsa till strid i försvarsfrågan? Att som GA:s Mats Linder hävda att MP och V skulle ”diktera den försvarspolitiska agendan” i en kommande rödgrön regering framstår som ett försök att skrämmas med knallskott. Stefan Löfven har varit tydlig med att han vill ha en uppgörelse som håller längre än till nästa valrörelse.
Förslagsanslagen brukar knappast påverka valrörelsen. Ska det här valet bli undantaget som bekräftar den regeln? I så fall blir betyget dåligt för försvarspolitiker från alla partier.