Det finns bland de rödgröna en viss fixering vid järnvägen som den enda saliggörande transportlösningen. Det visar inte minst budgetöverenskommelsen mellan den nya regeringen och Vänsterpartiet om Norrbottniabanan mellan Umeå och Luleå. Beräknad kostnad är cirka 15-20 miljarder.
Av erfarenhet vet vi att kostnaden för infrastrukturprojekt i den här skalan är mycket svår att förutspå. Det man kan säga med säkerhet är att det alltid blir mycket dyrare än man först trott.
Visst äger det sin riktighet att tågtransporter ger små utsläpp och är energieffektiva. Det innebär dock inte att tåg är den universallösning som det framställs som. Särskilt svårt är det att förstå hur persontrafik på järnväg ska kunna bli en reell transportlösning för lands- och glesbygden.
Det verkar som om de rödgröna tror att landsbygdens folk och näringar tål ännu dyrare vägtransporter, bara för att man samtidigt ger löften om mer pengar till kollektivtrafik och järnväg. För boende utanför tätorterna finns det inget egentligt alternativ till bilen för att ta sig till Ica eller till barnens hockeyträning. Även för de som bor i mindre orter längs en järnväg innebär ytterligare järnvägssatsningar ingen förbättring, eftersom de tåg som går förbi ändå inte stannar.
De rödgröna gillar inte bara tåg, de ogillar också lastbilar. Genom att införa en så kallad avståndsbaserad vägslitageavgift vill man göra lastbilstransporterna ännu dyrare. Det får naturligtvis konsekvenser i ett land med stora avstånd. Skogsindustrierna räknar med 700 miljoner kronor i ökade kostnader, bara för sin del.
Skogsindustrin är helt beroende av lastbilstransporter för att köra ut virke och biobränslen ur skogen. Och svensk landsbygd, framförallt Norrland, är helt beroende av skogsnäringen, men det verkar man från rödgrönt håll vara okänslig för.
I förlängningen får fördyrade vägtransporter också konsekvenser för skogsskötseln. I dag är priset på massaved förhållandevis lågt. Så lågt att en gallring, eller uttunning av ett skogsbestånd, inte nödvändigtvis ger något överskott. Ökar kostnaderna för att hugga och frakta virket, på grund av skattehöjningar, minskar det aktiviteten i skogsbruket. Det innebär att skogarna inte sköts och det ekonomiska utbytet minskar, med mängder av förlorade jobb i inlandet.
Nu sörjer väl knappast Miljöpartiet en minskad aktivitet i skogen, men det gör nog industrivänliga sossar av den gamla stammen, som förstår hur viktig exportindustrin är för Sverige.
Satsningar på järnvägar är nödvändiga om tågen ska gå i tid, så långt är nog alla med. Men de storvulna satsningarna på omfattande infrastrukturprojekt som Norrbottniabanan tillfredsställer nog mest ett inbillat behov av gigantiska arbetsplatser som ett sätt att skapa jobb. Tyvärr dränerar sådana satsningar budgeten på pengar till mindre punktinsatser som skulle kunna göra mer för att öka transportkapaciteten.