I Italien är läget än så länge inte lika illa som i Grekland, men landet storlek och bristen på vettig strategi gör en mörkrädd.
Arvet från Berlusconi är en ekonomi utan tillväxt, med usel konkurrenskraft, ohejdad korruption, närmast medeltida jämställdhetsvärderingar och fast i en skuldfälla. Den italienska modellen så hyllad av det svenska Centerpartiet baserad på småföretag (som inte betalade skatt) klarade inte globalisering och ökad konkurrens.
Stålbad i krisländerna
Nu väntar stålbad i krisländerna och hur mycket frätande syra som ligger i baljorna bestäms inte av krisländernas folk, utan av andra maktcentra med helt andra värderingar.
Typiskt är att länder med överskott vars export gynnats av Sydeuropas överhettningar som Tyskland och Sverige nu kräver extrema åtstramningar söderut.
Men vi borde själva expandera våra starka ekonomier och den vägen både hjälpa oss själva och underskottsländerna. Ensidiga åtstramningar överallt leder bara rakt ned i depression.
Media och marknader verkar totalt fixerade vid hur stora åtstramningar som lovas. Då gör man ett avgörande misstag, då effekten på underskott och statsskuld inte bestäms av hur stor en åtstramning är, utan vilken typ den är och vilka som drabbas och hur de reagerar.
Ett paket på fem miljarder kan ha mycket större effekter på budgetunderskott och statsskuld än ett paket som ser ut som 10-20 miljarder.
Drabbar jobben och tillväxten
Avgörande är hur sysselsättning och produktion drabbas. Det finns hur många exempel på detta som helst.
President Obama i USA har i tre år försökt genomföra minskningar av underskotten med metoder som skulle ha haft mindre negativa effekter på sysselsättning och tillväxt. Men detta stoppas av de konservativa hetsade av extremisterna.
Ett enkelt svenskt exempel är den åtstramning Göran Person gjorde för att lösa våra svenska underskott i början av 1990 talet. De drabbade kraftigt jobben och tillväxten.
På TCO tog vi då fram ett åtstramningsprogram som var värt 20-30 miljarder kronor, men som minskade underskotten, men gynnade jobben och tillväxten. Persson fnyste förstås först åt paketet, men genomförde därefter, klokt nog, alla våra förslag, vilket bidrog till att Sverige tidigare kom ur krisen.
Att idag föreslå åtgärder för Grekland och Italien är övermaga, men å andra sidan gör ju Anders Borg och bankerna det varje dag utan minsta hämning.
Höj skatterna på rika!
Dessa förslag slår extremt hårt mot vanliga medborgare och mot tryggheten. Läget är så svårt att inga smärtfria totallösningar finns! Här är istället två delåtgärder, som inte slår på produktion och jobb, men har kraftiga effekter på underskott och statsskuld!
Beskatta vinsterna i den enorma grekiska handelsflottan och låt dess superrika ägare vara med och bära bördan?
Och i Italien där inkomstskatten på statsskuldens räntor bara är 12,5 procent - varför inte höja den till 25-30 procent i synnerhet nu när räntorna hamnat på rekordnivåer?