Finland valde ny riksdag 17 april. I Norge är det lokalval 11 och 12 september. Danmark väljer ett nytt folketing 15 september.
Kontinuitet och stabilitet präglar nu bilden av finländsk politik, trots Sannfinländarnas valskräll, med nästan 20 procent på ett program mot invandring och EU.
Kontinuitet gäller även i Norge, där händelserna i Oslo och på Utöya 22 juli förändrat valrörelsen från sedvanlig konfrontation till en manifestation för demokratins värden.
I ett globalt perspektiv är det ordnat och stillsamt även i Danmark. Ändå talas där om ett epokgörande val. För en epok är slut. Den innehöll ekonomisk framgång, och bakslag. Den förvandlade Danmark från landet med ständiga förbehåll till entusiastisk medlem av Nato.
Danmark sände inte bara soldater på farofyllda FN-uppdrag utan även till Irak. Danmark fick ett nytt och något besvärande rykte utomlands, på grund av Muhammedteckningar och skärpt invandringspolitik.
Det började med att Anders Fogh Rasmussens högerliberala parti Venstre vann valet i november 2001, tillsammans med sin partner, Konservative. Fram till nu, via valsegrar 2005 och 2007, har de styrt med stöd av Dansk Folkeparti, med mindre invandring som profilfråga.
Nu är det slut med det samarbetet. Framför allt Konservative signalerar att de tröttnat på Dansk Folkepartis ledare Pia Kjaersgaard. Konservative har ingått ett slags informell allians mot extremister med socialliberala Radikale, Kjaersgaards hatobjekt framför andra.
Venstre vill fortsätta regera, men deras och än mer Konservatives väljarstöd har vittrat efter framgångsvalet 2001. Men inte heller vänsteralternativet är särskilt trovärdigt.
Även om Socialdemokraternas ledare Helle Thorning-Schmidt är favorit som regeringsbildare måste hon få med inte bara de för henne rimligt pålitliga vänstersocialisterna, utan även Radikale till höger och Enhetslistan, vilken står så långt man kan komma till vänster.
Det talas om ett rött block, där (S) är störst med kring 25 procent, och ett blått block, där Venstre är störst, men några procent mindre än huvudrivalen.
Men det ter sig snarare så att alla partier är mer eller mindre med och mot varandra.
Danmark brottas med ekonomiska problem.
Det sägs att Fogh Rasmussen, en gång kallad nyliberal, sedan snarare "ny moderat", inte tog chansen att förnya under de goda åren till 2008, innan han 2009 avgick för att bli topptjänsteman i Nato.
Statens budgetunderskott kan 2012 nå 100 miljarder. Skattetrycket är på global toppnivå.
Äldre väljare känner igen sig. På 1970-talet sa danskarna apropå det ekonomiska läget att kanske går vår färd mot undergången, men vi åker i alla fall i första klass. Sedan kom den konservative statsministern Poul Schlüter och sanerade ekonomin.
Det är i höst 25 år sedan danskarna ordinerades en "Kartoffelkur", åtstramningar uppkallade efter skolans årliga potatisplockarlov. Kuren fungerade.
Återstår att se vem som plockar röster nog att ge Danmark en liknande nystart.