Erlanders dagböcker känns aktuella
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Kunde vår längste statsministers memoarer med visst fog kritiseras för att ha varit oväntat tråkiga gäller raka motsatsen om hans dagboksanteckningar.
Aldrig har vi fått insyn i en statsministers tankeliv och inre våndor som i dessa noteringar.
Kombinationen av svartsyn, självironi och värmländskt kynne gör dem dessutom - utöver att vara en unik politisk tidsdokumentation - till oavbrutet underhållande politisk läsning.
Ocensurerad äkthet
Samtidigt påminns man också om en tid med helt andra villkor för politikerna; en tid då statsministern åker tåg på sina resor ute i landet, oftast ensam och utan dagens närgångna mediabevakning.
Erlander skriver rakt på sak och medan stundens känslor ännu behärskar honom. Ocensurerad äkthet alltså.
Som läsare får man nästan känslan att stå och kika honom över axeln medan han luftar sin ilska över oförstående partivänner eller våndas över vrenskande högtalare, sina ständiga krämpor och dålig sömn.
Utgivningen är nu framme vid sjunde volymen, året är 1956. Erlander kan därmed också fira tioårsjubileum på den post han i början sökte utvägar att slippa undan på ett för partiet så smärtfritt sätt som möjligt.
Nu känner han sig betydligt säkrare i sadeln. Det framgår tydligt. Självkritiken är inte lika framträdande, omdömena om regeringskollegor och politiska motståndare också betydligt snällare.
1956 var ju både Suezkrisens och Ungernrevoltens år, vilket givetvis avspeglar sig i anteckningarna, liksom LO:s köp av Aftonbladet och Stockholms-Tidningen på hemmaplan.
Men precis som i år var det också ett valår, vilket förstås inbjuder till jämförelser.
Att socialdemokraterna stretade i motvind och hade svårt att få grepp på oppositionen verkar bara alltför välbekant.
Optimistiska gotlänningar
Fast den 6 september låter det ändå så här, nedtecknat på hotellrummet i Visby:
"Hyggligt möte på en underbart vacker festplats Murgrönan alldeles intill stadsmuren. Men för kallt och för dålig högtalare för att bli en verklig succé.
Gotlänningarna är världens mest optimistiska människor. De har fått för sej att de skall ta ett andra mandat. Det fattas så litet för att folkpartiets mandat skall erövras! Det tror jag nu inte på, men det är roligt med optimistiska människor."
Kanske blev han ändå smittad på Gotland: En viss optimism unnar han sig i alla fall också själv att känna de sista dagarna.
Men den kommer helt på skam, valet blir ett bakslag, minus fyra mandat, och för koalitionsbröderna i bondeförbundet som tappar sju går det ännu sämre.
Regeringen kan visserligen sitta kvar, men veckorna efteråt är det ändå en tämligen tilltufsad partiordförande som låter dagboken ta del av sina känslor och försöker analysera sig fram till nederlagets orsaker:
Ombyte och omväxling
Den 1 oktober skriver han så här: "Jag börjar förstå att valnederlaget var inte bara välförtjänt utan välkommet".
Och två dagar senare: "Den verkliga anledningen till vår förlust var att vi suttit för länge. Folk ville ha ombyte och omväxling."
Och som valanalys räcker det kanske en bra bit även i år, ett halvsekel senare?