Bäste Mats Pettersson.
Det är en schimär att du som människa kan invänta åldrandet. Du kan få en stroke som 20-åring, ALS vid 30, bli dement vid 40. Kroppen försvagas.
Du behöver hjälp i en eller annan form. Åldrandet kan slå till när som i livet. Gamla blir inte alla, men när kroppen inte längre vill, krämpor sätter in, känns åldrandet närmre och livet krymper.
Jag har levt bredvid en stroke-drabbad människa länge. Mycket går att lära om. Svaga sidor kan bli starka. Vänsterhand kan utföra det höger inte längre kan. Ålderdomen kan skjutas fram, men inte längre bort än viljan har ork till.
Anhörigvården
Men när en hand och två svaga ben plötsligt blir en hand och ett ben mindre, då måste närstående träda in. Eller också blir det servicehus av något slag om du råkar vara ensamstående.
Anhörigvården borde upp till diskussion på samma bord som diskussionen om Carema.
Jag gav dig min pappa, heter det numera om förhållandet anhörig - Carema. Men jag skulle vilja vända på det och hävda, att Region Gotland gav mig en stroke-drabbad man att ta hand om, utan att fråga mig som anhörig, vilka hjälpmedel jag skulle behöva för att också leva ett bra liv.
Utan vårdplan sände man hem honom efter ett lårbensbrott. Man kan tyvärr inte lägga in om skilsmässa av en gåstol eller rullator. Man kan inte hellre vänslas med en gåstol. Snubbla över den kan man och svära.
Har du någon gång försökt knyckla in en gåstol i din egen bil dag för dag? Det är tungt. Kräver kraft. Sliter utöver allt annat. När du minst av allt anar det, ligger du där själv i din säng.
Omhändertagen
Kan inte ta dig upp. Smärtan är olidlig, men det enda du kan tänka på, är om du skall låta det rinna. Rakt ut... Madrassen kommer att gå åt skogen. Men vadå? Ingen hjälp i sikte en söndagsmorgon. Ingen mobiltäckning i huset. Inget eget larm. Jag skriker, men vill bara kissa.
Ambulans anländer. En fantastisk personal tar emot på akuten. De får en att känna sig som på moln trots olidlig smärta. Plötsligt är jag omhändertagen. Jag får sova, mat och kissa, när jag vill.
Men vad gör jag. Ber om en blöja. Kissa ner min egen säng kan jag göra men sjukhussängen, icke. Tacksam, som jag är, för den omvårdnad som plötsligt står till buds, vill jag inte utsätta personalen i onödan. De springer ändå med pottstol från rum till rum när man ringer.
Jag var inte ens sjuttio när jag fick larm på armen, för att Telia inte kan mobiltäcka landsbygden. Och rullator.
- Vem skall laga mat, frågade doktorn när han ville skicka hem mig. Vem skall handla? Det ger sig, tänker jag, bara jag får en pottstol intill sängen och larm. Det blir ju i alla fall jag som tillreder maten.
Åldrandets inneboende själ
Skalat potatis i sängen har jag gjort förr. Allt tar bara längre tid. Men det är väl åldrandets inneboende själ. Att allt tar långt mer tid. Får jag vara kvar hemma så länge det är rimligt, blir jag nöjd. För bättre blir det inte, det är givet. Det blir bara värre.
Jag skickade ett sms till Gud, bad honom vänta med snön. Man tackar.