Ett år efter enpartistaten
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Men en sådan här dag finns anledning att fira. Med besked, till och med. Valet 2006 var ett genombrott.
De socialdemokratiska regeringarna hade inget politiskt mål annat än att existera vidare. Inget direkt märkvärdigt med det; det ligger i politikens väsen att eftersträva makt. Och arkitekterna bakom det borgerliga regeringsinnehavet har siktet noga inställt på att vinna valet 2010.
Men det finns ändå en viktig skillnad: Den borgerliga regeringen har sökt mandat för ett specifikt uppdrag. Man har gått till val på att uträtta ett antal saker, av vilka en står klarare än alla de andra, nämligen att bryta det stora utanförskapet i Sverige. Och där tar man verkligen i så det knakar. Även kritikerna är tvungna att erkänna att regeringen vill något och att man är konsekvent och målmedveten.
Sedan är det också så, att även de som med affekt viftar bort regeringen sedd utifrån något slags resultatdiagram, bör erinra sig vad det var som djupast låg i potten inför förra valet. Socialdemokraterna hade då regerat oavbrutet i över ett decennium. Det, sammantaget med de kollektivistiska maktinstinkter som alltid präglat rörelsen, hade skapat ett osunt tankeklimat.
Universitet, förvaltning, kyrka, kulturliv, alla de sfärer som gemensamt ger det fria samhället sin livsluft, hade under flera år blivit allt mer trängda av det faktum att det bara fanns ett enda politiskt maktcentra i landet. Sverige höll på att bli en socialdemokratisk enpartistat, inte i teorin men i praktiken.
Den borgerliga alliansens uppgift inför valet 2006 var i det perspektivet egentligen inte ett ekonomiskt sådant, utan ett demokratiskt.
Sanningen att säga är det svårt att avgöra hur pass mycket av valsegern som kan tillskrivas debatten kring utanförskapet och hur mycket som handlar om svenskarnas motvilja mot korruption och pampfasoner. Att många var trötta på Persson var väl känt, men kanske var de framför allt trötta på ett tillstånd, och sådant är ju svårt att mäta och spinna politiska strategier kring.
Men det är också där alliansen har sin största uppgift. I de relativt små, men i längden oerhört betydelsefulla stegen; sådana som öppna utnämningar, självständighet för universiteten, nya villkor inom kultur- och mediepolitiken, och så vidare Och i själva statuerandet att socialdemokraterna kan utmanas och besegras, till och med under en högkonjunktur.
Om alliansen dessutom, vid sidan av detta, kan bryta bidragsberoenden och skapa riktiga jobb, då kommer landet att ha blivit friskare på flera sätt till 2010. Och i båda dessa avseenden har man nått långt under sitt första år.