Trots statsministerns märkliga uttalande på det internationella ekonomiforumet World Economic Forum i Davos härom veckan finns det en hel del industriarbetare i Sverige.
Uppemot 570 000 direkt berörda befaras ha satt något i halsen när de skåpades ut av sin egen regeringschef.
Uttalandet lät ungefär så här: Vi brukade ha industriarbetare förr, men de är huvudsakligen borta. ”Basically gone” var det uttryck Fredrik Reinfeldt använde eftersom det nu var ett engelskspråkigt forum. I hastigheten svepte han med folk på landsbygden också som något som närmast blivit borta med vinden. Det är svårt att inte ställa sig frågan, vad han egentligen har sett under sina resor i landet. Några industriarbetare verkar det i alla fall inte ha varit.
Förmodligen känner dock den moderate statsministern till att vi har en maktelit i landet. Han tillhör den själv, med all rätt i sin position. Att han tjänar mer än en genomsnittlig industriarbetare är varken konstigt eller fel. Men man kan fundera lite på proportionerna.
En av dessa enligt statsministern praktiskt taget icke-existerande industriarbetare behöver arbeta sjutton år för att komma upp i en genomsnittlig årsinkomst (lön och kapitalinkomster) för de 200 topparna i Sveriges maktelit. I den LO-rapport som igår presenterade detta har makteliten delats in i tre grupper, näringsliv, politik och byråkrati.
I den politiska toppsektorn motsvarar snittlönen ungefär fem industriarbetarlöner. Det är lite mindre än de åtta som gäller för den byråkratiska makteliten. Den består huvudsakligen av högre tjänstemän i den allmänna sektorn.
Men båda de grupperna ligger lågt om man jämför med de som verkligen gör pengar i vårt land. De 50 näringslivstopparna har den i särklass högsta inkomsten. Där handlar det om 46 industriarbetarlöner. Det tar alltså ett helt yrkesliv eller mer att komma upp i en enda årsinkomst för toppskiktet.
Av LO-rapporten kan man också utläsa att direktörerna i de tio största välfärdsbolagen, har årsinkomster motsvarande 13 industriarbetarlöner, att kvinnliga direktörer tjänar mindre än manliga och att kvinnorna blivit färre i näringslivets toppskikt men fler inom politiken.
Siffrorna i rapporten kommer från Skatteverket och underlaget från ett urval av de stora bolagen. Någon kommer möjligen med synpunkter på urvalet.
Men med de redovisade inkomstskillnaderna finns det faktiskt en hyfsad prutmån för att säga att den som tycker att Sverige blivit för utjämnat och har alldeles för små klyftor får svårigheter att förklara sig.