Socialdemokraterna stod utan partledare i nästan en vecka. I skrivande stund har det som går att skriva om Juholts tid som partiledare för socialdemokraterna redan nedtecknats och tryckts. Detta ska dock inte handla om Juholt, för det faktum att Socialdemokraterna, som en konsekvens av Juholts bristande kompetens för det företroendeuppdrag han numera har blivit fråntagen, stod utan partiledare är betydligt mer allvarligt för svensk politik i stort, än i relation till Juholt som person.
Juholt må kunna lastas för mycket, men han bär inte skulden till hela det kapitalras som socialdemokraterna som parti ha upplevt sedan valet 2006 och framåt. Även om det har gått betydligt fortare utför med Juholt vid rodret. I grund och botten är frågan om inte socialdemokratins problem bottnar i två saker; tomrummet efter Anna Lindh och oförmågan att anpassa sin politik efter nya förhållanden.
Anna Lindh var den självklara kandidaten att ta över efter Göran Persson. Hon var en socialdemokratisk politiker som med sin kunskap, framtoning och skicklighet kunde locka såväl väljare som förståelse från de som inte tyckte som hon. Hon förkroppsligade den moderna socialdemokraten. När hon mördades i september 2003 uppstod ett tomrum i hennes parti. Ett tomrum som man förgäves har försökt fylla men inte lyckats. Konsekvensen av detta, och därmed inte endast sorgen, lever socialdemokratin med än i dag.
När alliansen tog regeringsmakten 2006 hamnade Socialdemokraterna i ett nytt politiskt läge och det blev uppenbart att oppositionsrollen var svårspelad för ett parti som var vant vid att styra. Oppositionspolitiken förminskades till enbart kritik istället för att balanseras upp med egna politiska alternativ. Och det är här socialdemokraterna famlar.
Efter förändringsarbetet inom Moderaterna, som ledde fram till nya Moderaterna, har Socialdemokraterna inte vetat hur de ska tackla den inhemska politiska arenan i avsaknad av "det gamla högerspöket" och dess välkända retorik. Där Moderaterna har varit lyhörda mot de förändringar som har skett i samhället och den kritik man tidigare har fått och tagit detta till sig, har Socialdemokraterna svarat med att gräva ner hälarna ännu djupare i marken efter storhetstiden på 1930-40 talet. Kanske inte i tron, men i hoppet om att det ska vara tillräckligt. Så har inte varit fallet.
I en tid då gemene man i Sverige faktiskt har det ganska bra lockar en retorik byggd på att, generellt, tilltala underbetalda och rättighetslösa gruvarbetare, ganska få.
I Apples tid, när minsta pryl ska vara designad och människan förväntas göra medvetna ställningstaganden ner till valet av toalettpapper, val som ska spegla var och en som person därför att individualitet är varje människas viktigaste varumärke, blir en politik som bygger på att dela in människor i grupper och där staten tar det övergripande ansvaret för alla, inte bara för dem som inte förmår på egen hand, som en fyrkantig kloss i ett runt hål. Det fungerar inte. Hur mycket man än vill.
Konsekvensen av turbulensen inom Socialdemokraterna är att Sverige idag står utan en stark opposition. Och det är detta som är det riktigt allvarliga.
När allt har blåst över kommer Juholts bidrag till svensk politik, i egenskap av partiledare för Socialdemokraterna, att ha reducerats till en parantes i historien. Avsaknaden av en stark opposition kan bli betydligt värre än så. Politik ska debatteras och politiska förslag ska tåla granskning och ifrågasättande.
Om oppositionen inte förmår göra detta för att man har fullt upp med interna bekymmer utarmas politiken. Oppositionens arbete är att hålla regeringspartiet/partierna på tå. Makt får aldrig tas för givet utan ska alltid, hela tiden, förtjänas genom att förespråka den bästa politiken. En gungbräda utan ena deltagaren hamnar i obalans. Precis likadant är det med politiken.
Socialdemokraterna behöver kraftsamla. På allvar. Att hitta en ny partiledare var en start, men det är långtifrån hela svaret och sätter man allt sitt hopp till en enda person finns risken för att den eventuella uppgången blir kortvarig.
Socialdemokraterna måste börja om. Från ruta ett. Och denna gång ta avstamp i det moderna Sverige. Annars finns det en risk att man kommer att fortsätta att blöda, precis som Saab, och oavsett vem som leder partiet.