I England på ett gods ska en av världens mest bevakade män, Julian Assange, fira jul. Släppt mot borgen trots den europeiska arresteringsorder som av svensk åklagare har utfärdats mot honom.
I ett fängelse i Iran sitter dödsdömda Sakineh och väntar på sin sista dag efter en ensidig och skarpt ifrågasatt rättsprocess som därtill trots likgiltigt och på dunkla grunder fastslog hennes skuld.
I Afghanistan pågår alltjämt kriget, i Darfur är läget oförändrat och på Haiti har människorna en lång väg kvar innan livet ser ut som innan den jordbävning som tidigare under året fyllde utrikessidorna i dagspressen. Julefriden är få förunnat och frågan är om de som kan egentligen bryr sig?
Mellan klappjakten, julbordet och vilan smyger en och annan organisation för de mer behövande in sin vädjan om att dela med sig. Måhända blir vi mer givmilda under en tid när vårt överflöd blir som tydligast. Med klappar för hundratals kronor i handen och ett varmt hus att komma hem till blir det extra svårt att neka den hemlösa man som med en bar, utsträckt hand i kylan ber om några tior.
"Karl Johnssons jul" har satt sina spår. Den 11 december sprängde en man sig själv till döds i centrala Stockholm. Sverige fick sin första självmordsbombare och tonen från samhället skärptes. De sedvanliga julrubrikerna blandades med nya ord som "terrorist" och självmordsbombare".
Sverige och människorna som bor här har sina egna problem. Små som stora. Det svenska samhället har sina problem. Små som stora. I ljuset av självmordsbombaren i Stockholm, Sverigedemokraterna i riksdagen, riksdagspartiernas budgetoenigheter, vårdköer, bristen på barnomsorgsplatser och det kritiska tillståndet för Östersjön är frågan om någon egentligen bryr sig om vad som händer med det barn som lever sitt liv bakom rubriken i kvällspressen om den haitiska familjen vars hem var en refug? Eller alla världens barnarbetare, människorna som är föremål för trafficking eller det faktum att det snart inte finns några tigrar kvar. Eller ål i Östersjön.
"Vem bryr sig"; svarar den uppgivne på den retoriska frågan ovan. "Vi alla" - hörs det ifrån julsamvetet. För faktum är att det är just vi, vi som lever tryggt, varmt och gott som måste bry oss för de som behöver hjälpen har fullt upp med att överleva. Har du inte mat och vatten för dagen och en trygg plats att sova på har du sannolikt inte mycket ork kvar för att förändra världen.
Därför åvilar det oss som har att ställa upp för dem som inte har. Våra egna problem i stort är inte större än att de i förhållande med många situationer i världen framstår som klart hanterbara.
Det måste inte vara så krångligt. Ett första steg är att hålla sig informerad. Och det är här utrikesnyheterna blir så viktiga. Sakineh, Assange och valet i Vitryssland spelar roll. Det handlar om perspektiv. Att se att världen inte slutar vid havskanten, varken i öster eller väster. Att förstå att det finns en orsak och verkan bakom även de otäckaste rubrikerna, en anledning till varför man väljer att spränga sig själv till döds mitt i den svenska julhandeln. En anledning sannolikt inte långt borta från flera internationella frågor. Att följa med i debatten kostar ingenting och är ett första steg mot förändring, såväl stor som liten, såväl borta som på hemmaplan.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra någonting. All politik handlar om att göra någonting för någon annan. Låt oss bredda det perspektivet ytterligare.
För övrigt kan jag inte låta bli att undra. Under konserten i domkyrkan den 20 december; var öns hemlösa också inbjudna eller fick de vänta utanför kyrkporten? Jag har inte svaret, men jag undrar. För jag bryr mig.