Ett fönster i Asiens Berlinmur
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Få inbillar sig att kärnprogrammet endast har fredliga avsikter. Provsprängningen 2006 illustrerar att Nordkorea är på god väg att utveckla atombomber. Vid sidan av det hot sådan vapenkapacitet skulle utgöra för regionen finns en påtaglig risk att Pyongyang väljer att exportera teknologin till länder som Syrien och Iran.
Hur oroväckande aviseringen än är kommer den dock inte som en överraskning. Alltid mån om omvärldens, speciellt USA:s, uppmärksamhet är Kim Jong-il, Nordkoreas mytomspunna diktator, översittaren på den internationella politikens skolgård - plågoanden som kräver omgivningens "respekt" men istället möts av skräckblandat förakt. Han har varit en ständig nagel i ögat på det internationella samfundet alltsedan han efterträdde sin far, Kim Il-sung, 1994 (att den avlidne Il-sung alltjämt är Nordkoreas president är blott en illustrativt makaber detalj).
Sitt eget folk håller Jong-il som gisslan bakom den Berlinmur av kulsprutebunkrar och minfält som sedan andra världskriget delar Korea i två hälfter. Här breder en repressiv polisstat ut sig - ett svältdrabbat katastrofområde som alltjämt håller sig med en av världens största stående arméer. Ett land som, oförmöget att klara den egna livsmedelsförsörjningen, massiv utländsk nödhjälp till trots, nyligen alltså spenderade närmare tre hundra miljoner kronor på ett misslyckat missilexperiment.
De tusentals rädda, desperata eller hungriga nordkoreaner som varje år flyr till grannlandet Kina i hopp om drägligare livsvillkor är en påminnelse om misären i den slutna republiken.
Situationen är svårhanterad för omvärlden. Både Kina och Sydkorea fruktar konsekvenserna av kommuniststatens kollaps. De sociala, politiska och ekonomiska förutsättningarna finns helt enkelt inte att absorbera Nordkoreas människomassor. Därför lyssningar man när hundarna i Pyongyang skäller. Därför fortsätter hjälpsändningarna med bränsle och livsmedel, som håller stövelväldet under armarna.
Sydkoreas nytillträdda konservativa regering väntas inta en resolutare hållning gentemot grannen i norr. Som det enda land med något som helst inflytande i Pyongyang tillkommer det dock Kina att utöva de nödvändiga påtryckningarna. Jong-ils hälsa försämras stadigt. Han har ingen självklar efterträdare. När den gamle plågoanden är ute ur bilden förväntas militären ta makten. Kanske öppnar sig då ett diplomatiskt fönster genom vilket förnuftet kan få sin röst hörd. Det är bara att hoppas.