Ett ingrepp - inte ett övergrepp
Foto: Aaron Favila
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
I frågan om manlig omskärelse ställs två principer mot varandra, FN:s barnkonvention och den grundlagsskyddade religionsfriheten. Motståndarna till manlig omskärelse brukar beskriva ingreppet som ett övergrepp, eftersom barnet inte kan bestämma över sin egen kropp. Dessutom drar man allt som oftast paralleller till kvinnlig omskärelse. Det är klart att det handlar om ett ingrepp i barnets självbestämmande, men denna rättighet är inte absolut.
Vi tillåter i dag abort, vilket betyder att vuxna har rätt att fatta beslut om barns liv eller död. Håller vi fast vid den lagstiftningen blir det svårt att förbjuda mycket mindre ingrepp, som omskärelse av veckogamla barn. Jämförelsen med kvinnlig omskärelse haltar också betänkligt. Kvinnlig omskärelse, som oftast sker vid 13 års ålder, innebär att vaginan sys igen eller att stora delar av könsorganet skärs av, vilket leder till ett livslångt lidande och kraftigt försämrar kvinnans förmåga till sexuell njutning.
Något motsvarande händer inte vid manlig omskärelse. Flera studier visar tvärtom att manlig omskärelse förbättrar skyddet mot sexuellt överförbara sjukdomar, som HIV. Även njurbäckeninflammation och peniscancer är mindre vanliga hos omskurna. Alldeles oavsett de religiösa skälen bakom manlig omskärelse, är de medicinska fördelarna uppenbara och svåra att avfärda.
När nu vissa landsting vägrar att utföra ingreppet, medför detta inte att religiösa grupper upphör med manlig omskärelse. Vad som inträffar är i stället att den så kallade köksbordskirurgin växer, det vill säga att omskärelserna utförs av lekmän, varvid risken för allvarliga men ökar drastiskt. Redan i dagsläget räknar Socialstyrelsen med att 2000 av de 3000 manliga omskärelser som äger rum varje år utförs av personer som varken är läkare eller har myndigheternas tillstånd. Även här går det att göra kopplingar till abortlagstiftningen. Ett argument mot abortförbud är att ett sådant skulle öka de illegala aborterna och utsätta många kvinnor för stora hälsorisker. Det finns alltså också realpolitiska skäl till att landstingen bör erbjuda denna form av ingrepp.
En av invändningarna mot att landstingen ska utföra manlig omskärelse rör ekonomin. Är det verkligen rimligt att belasta en redan ansträngd sjukvård med ingrepp som inte är medicinskt nödvändiga? Ska skattebetalarna stå för en kostnad som bottnar i religiösa och kosmetiska motiv? Frågorna är berättigade. Den bästa lösningen är att introducera en högre avgift för den som önskar omskära sitt barn. Avgiften får dock inte vara alltför hög, eftersom detta bara skulle leda till en större köksbordskirurgi.
Vad gäller barnkirurger som utifrån moraliska hänsyn inte vill utföra ingreppet, kan en samvetesklausul införas. Ingen ska behöva tvingas utföra manlig omskärelse mot sin övertygelse, men att förbjuda den är en orimlig inskränkning av religionsfriheten.