Går det att knäcka arbetslösheten? Hur kan skolan utvecklas utan att lärarna drunknar i utvärderingar ? Kan vi förena åtgärder mot klimatförändringarna med innovationer som skapar jobb? Ska vi kunna ändra kapitalflödena från välfärden till bättre kvalitet? Är Sveriges roll i det internationella nedrustningsarbetet möjlig att återta?
Igår handlade ledartexten om Socialdemokraternas partiprogram, eller rättare sagt om förslaget till den långsiktiga visionen för partiet. Idag står de politiska prioriteringarna, det som kallas Framtidskontraktet, i fokus.
Där finns några viktiga punkter att lyfta, inte minst behöver nya synsätt tas i anspråk. Att se välfärden, inte som en belastning utan som en tillväxtmotor är ett sådant. Att integrationspolitik inte bör ses som ett separat politikområde är ett annat. När allt kommer omkring behöver den som kommer ny till vårt land precis det som vi som redan finns här, arbete, utbildning, bostad och välfärd. Aktuellt är det också att globalisering har sin givna plats i dokumentet.
Vi behöver gemensamma investeringar i infrastruktur, utbildning, barnomsorg, äldreomsorg och forskning. Frågan är där om den nya socialdemokratiska ledningen är beredd att släppa det envisa fasthållandet vid överskottsmålet. Det har varit en styrka för Sverige att de ekonomiska riktlinjerna som, under socialdemokratisk ledning, slogs fast på 90-talet har efterlevts av regeringarna sedan dess.
Men är det någon gång vi kan dra nytta av vår sparsamhet är det i ett läge när Europa krisar och arbetslösheten fastat på en nivå som nästan var otänkbar för några decennier sedan. Vi har betalat av på statsskulden men bygger upp en skuld till de många som nu ställs utanför arbetsmarknaden. Förutom den personliga olyckan att kanske aldrig få fotfäste där kan det visa sig bli en dyr kostnad att betala för samhället. Det utmärkta förslaget att de sunda statsfinanserna ska kompletteras med ett sysselsättningspolitiskt ramverk återstår att utforma.
Utbildningsfrågorna känns som säkra och stabila i dagens socialdemokrati. Välfärdens eventuella vinst känns inte lika genomarbetad och lär inte bli det före kongressen. Miljön lyfts fram men behöver konkretiseras ytterligare. Och varför tas inte steget fullt ut till delad föräldraförsäkring?
Framtidskontraktet har kritiserats för att vara försiktigt och pragmatiskt. Som grund för en ansvarig politik för ett bättre Sverige bör det fungera.
Sedan hoppas jag att färgstarka, väl förberedda och arbetssugna kongressombud bygger vidare därifrån.