LEDARE: Ett lopp att leva på länge

Den här krönikan kommer inte att innehålla någon politik utan blir mera en reseskildring från äventyret i New York. Vid 46 års ålder var det dags för mig att debutera som maratonlöpare. Alla jag pratat med säger att New York Marathon är det häftigaste maratonloppet i världen så varför inte börja där? Sagt och gjort så anmälde jag mig 2008, det är två års framförhållning för att få en startplats. Vi var två familjer som åkte över på fredagen och efter nio timmars flyg landade vi på Newark flygplats. Vi åkte med Springtime Travel, de är de enda som har startplatser att erbjuda till svenskar.
Söndagen kom och vi blev utbussade till starten på Staten Island klockan sex på morgonen. Starten går vid Verrazano-bron, där de 44 000 löparna startar i tre vågor. Jag startade i våg två klockan 10.10 i ett härligt solsken med plus 8 grader och ganska lätt vind, med andra ord idealiska förutsättningar för ett maratonlopp. Bron gungar i takt med alla löpare när man springer över vilket är ganska fantastiskt!
Väl över på Brooklyn så börjar den fantastiska stämningen infinna sig. Det står mångdubbla led med åskådare och de skriker och hejar hela tiden! Som en extra energikick fungerar de rockband som står vart tredje kvarter och spelar live. Snacka om stämning!

Jag börjar sakta i sex minuters tempo, alla har varnat mig för att börja för hårt med orden "loppet börjar efter 30 kilometer". Livet leker och jag njuter av varje löpsteg. När man springer över bron in till Queens så har man sprungit halvvägs, det går lite saktare än jag planerat och är där på 2.08. Efter några kilometer så kommer Queensboro-bron över till Manhattan. När man når först Avenyn på Manhattan så fattar man att New York-arna älskar sitt maraton, det är tvärtjockt med åskådare och de hejar frenetiskt. Jag uppskattar att det är cirka 2-3 miljoner åskådare längs hela banan och minst 150 rockband - då förstår ni vilken stämning det blir!
Väl uppe i Bronx så springer jag om en annan svensk och pratar lite, han säger att nu är det bara en mil kvar. Då börjar jag fatta att jag har startat för sakta, för jag är hur pigg som helst. Sista milen springer jag som besatt, det känns som om jag springer om varenda en. Ner genom Central Park i full fart för att gå i mål på 4 timmar och 13 minuter. Överlycklig är jag för att nu ha genomfört min första maraton och nått målet utan att ens känna mig trött och utan skavsår eller blåsor.
Dagen efter är man lite mindre stöddig, går som man var plus hundra. Stelheten är halvvägs till rigor mortis. Men jag tröstar mig med att den kända före detta höjdhopperskan Kajsa Bergqvist, som också sprang sin första mara, går betydligt sämre än jag. Det känns bra!

Resten av veckan blir en härlig semester med familjen i "The Big Apple", där vi besöker mycket av stans oändliga utbud av sevärdheter. Sammantaget blir denna resa en upplevelse som vi kommer att leva på länge. Ska ni göra något alldeles extra i livet så rekommenderar jag ett maratonlopp i New York - det blir ett minne för livet!

Ledare: Ett lopp att leva på länge