Det var en gång en moderat riksdagsledamot, som hette Gullan Lindblad. Som alla moderater var hon hängiven försvarare av och förespråkare för mänskliga fri- och rättigheter.
Sedan hon valts in i riksdagen 1979 motionerade hon därför varje år om att det frihetsinskränkande förbudet mot proffsboxning skulle upphöra. Det infördes 1970 av de lite mjäkiga sossarna. De satte gränsen vid amatörboxning, där det krävdes större handskar och huvudskydd.
Utövare kunde visserligen bli ganska dimmiga även där efter en fullträff, men pricken över i – en rejält utslagen och medvetslös förlorare – saknades vanligtvis.
Tyckte alltså Gullan, som inte riktigt levde upp till sitt förnamn och den sjuksköterska hon egentligen var.
Hon fick inte själv som riksdagskvinna uppleva de utvidgade friheterna för handel med skolor, sjukhus, vårdhem, apotek och så vidare.
Och heller inte friheten och rätten att mot hög betalning utöva legal misshandel, som på gatan skulle ge ganska så saftiga böter. Ja, om inte rent av fängelse.
Den friheten återinfördes inte förrän 2007. Den kanske största eldsjälen, Paolo Roberto, tvingades till exempel dessförinnan sålunda åka till Åland för att bli utslagen i sin sista match.
Nu är Gullan bliven pensionär och betalar väl med glatt hjärta som moderat lite högre skatt, än då hon som riksdagsledamot kämpade för de mänskliga friheterna.
På skalan av makabra ting i vår tillvaro rankar jag personligen denna fascination för våld bland de högsta.
Och även här sker en utveckling. Nu kan man i en kanal till exempel se, att man ibland hoppar över de lite intetsägande, tama matcherna som resulterar i poängseger åt något håll.
Man koncentrerar sig helt enkelt på något som kallas ”Monster knockouts”. Där blir garanterat en av kontrahenterna liggande.
Numera kan man också njuta av ”sportgrenar”, där sparkar ses som effektiva medel att däcka en motståndare. Det låter som sagt lite makabert att då höra kommentatorn tala om ”en härlig spark”.
Men jag kan tänka mig, att Gullan fortfarande inte gärna missar sådana höjdpunkter.