Veckan efter Moderaternas valnederlag 2002 (15,4 procent) gick dåvarande MUF-ordföranden Tove Lifvendal till rasande angrepp i SvD mot sin partiledning med Bo Lundgren i spetsen. Hon krävde räfst och rättarting och en ny moderat politik.
Det sågs av många ledande moderater som ett illojalt hugg i ryggen, så det blev att lämna ordförande-jobbet i MUF. Efter en sejour som företagare värvades hon till SvD:s ledarredaktion.
I en krönika den 1 juni i SvD gör hon nu om konststycket. Där analyserar hon orsaken till varför M bara fick 13,6 procent i EU-valet.
Lifvendal börjar med att förkasta alla andras förklaringar till raset (alltför utslätat, allmänt EU-positivt budskap och för litet av sakpolitik till exempel). Därefter försvarar hon med hetta gammelmoderaten Gunnar Hökmarks insats i valkampanjen, som kritiserats internt.
Det intressantaste i hennes text är dödförklaringen av konceptet ”Nya Moderaterna” med dess orientering mot mitten i svensk politik som ska ha tryckt tillbaka och slätat ut partiets grundvärderingar. Enligt Lifvendal har regeringen Reinfeldts politik efter två mandatperioder gått i stå och nått vägs ände.
Receptet hon föreskriver inför riksdagsvalet för att få till en regering Reinfeldt III är att Moderaterna mycket tydligare betonar sina grundvärderingar. De politikområden hon pekar ut är skattepolitik, försvar och arbetsmarknadslagstiftning.
Nu går Lifvendal inte in på några detaljer, men man kan tänka sig något i den här stilen i ett valmanifest som ansluter till Moderaternas grundvärderingar.
Först skattepolitiken: Sänkt skatt på arbete (= fler jobbskatteavdrag), sänkta företagsskatter (= lägre bolagsskatt, sociala avgifter och arbetsgivaravgift), sänkta miljöskatter (= lägre koldioxidskatt, lägre bensin- och dieselskatt), avskaffa värnskatten.
Så försvaret: Snabb upprustning av yrkesförsvaret plus anslutning till Nato.
Till sist arbetsmarknadslagstiftningen: Avskaffa LAS (= ingen förhandlingsskyldighet om turordning, kortare varseltid inför uppsägningar), begränsa strejkrätten (= mer än 50 procent facklig anslutning krävs på arbetsplatsen och mer än hälften av de anställda måste rösta ja för att få strejka), gör lagen om kollektivavtal dispositiv (= kollektivavtal endast om båda parter önskar det), flexibla anställningsformer (= tidsbegränsade anställningar ska vara det normala).
Får Tove Lifvendal igenom ett moderat valmanifest någonstans i närheten av detta blir det i sanning något att minnas – länge. Desillusionerade gammelmoderater lär resa sig ur soffan och kanske hälften av SD-väljarna kan komma tillbaka. Men vilka därutöver?