Två moderater, riksdagsledamoten Maria Abrahamsson och förre statssekreteraren Krister Thelin, föreslog i förra veckan i Svenska Dagbladet att alliansen ska bilda gemensamt riksdagsparti inför nästa val.
Genom en gemensam partibeteckning men olika valsedlar skulle man slippa hotet att något av partierna inte klarar riksdagsspärren på fyra procent. Efter valet skulle man återgå till att agera som fyra partier igen.
Jag tror nu inte att alliansen har något att vinna på att så våldföra sig på tanken bakom vår vallagstiftning. Inte heller tror jag att de invalda skulle vara beredda att under hela mandatperioden tvingas uppträda under partibeteckningen Alliansen i stället för att vara centerpartister, folkpartister och så vidare i riksdagen.
Detta skulle givetvis gälla oavsett om alliansen blev stor nog att bilda regering eller inte. Det är inte svårt att tänka sig frustrationen hos en Lööf, en Björklund eller en Hägglund som måste stå ut med att sitta tyst i bänken tills partiledarrundan är över i den allmänpolitiska debatten.
Minnesgoda centerpartister erinrar sig när man hjälpte in Kristdemokraterna (dåvarande kds) i riksdagen genom att låta Alf Svensson toppa en centerlista. Denna valsamverkan, som i gengäld gav Centern de röster Alf Svensson drog in, sågs med oblida ögon av många centerpartister. Kristdemokraterna å andra sidan tyckte att de fick för liten utdelning för de röster de tillförde Centern och kände sig lurade.
Frågan blir extra känslig för den gotländska Centern just nu när man till och med väcker tankar på att lämna regeringssamarbetet på grund av agerandet kring upphandlingen av Gotlandstrafiken.
Det tror jag inte kommer att hända men beroende på utfallet av trafikupphandlingen har Centern nu en historisk chans att ta tillbaka det riksdagsmandat man förlorade 1994.
På riksplanet kan Centerns lott mycket väl bli att välja mellan att stanna kvar i alliansen och åka ur riksdagen eller välja sin egen väg och rädda partiet kvar. Det borde finnas utrymme för ett renodlat landsbygdsparti i svensk politik, åtminstone några val framåt, men då måste det förstås finnas ett sånt.
På andra sidan blockgränsen kommer givetvis partierna att avkrävas besked om hur de vill samarbeta i en ny regering. Idag finns inte mycket som tyder på något gemensamt program.
Det enda raka borde vara att varje parti går till val med sitt eget program och sedan kommer överens i någon lämplig konstellation. Då skulle vi kanske äntligen komma ifrån den blockpolitik som inte gagnat landet särskilt väl. Jag tror inte mycket på det, men man kan ju alltid hoppas.