Ett offrat och ett bortglömt liv
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Dawit Isaak är den svenska medborgaren och journalisten som använde sina yrkeskunskaper för att rapportera om missförhållandena i sitt ursprungsland Eritrea. Sedan nästan sju år tillbaka sitter han i eritrianskt fängelse. Utan dom, utan rättegång och utan upphovsman till någonting annat än att artiklar som uttrycker avvikande åsikter i förhållande till regimen. Dawit Isaak vill få komma hem. Hem till Sverige och sin familj. Han borde få komma hem. Precis som Annika Östberg. Frågan är således vad regeringen och då framför allt justitiedepartementet gör för att få hem två svenska medborgare.
Tom Alandh är journalist på Sveriges Television och han har följt Annika Östberg och hennes försök att få komma hem. I så väl ärendet med henne som med Dawit Isaak åberopas från statens sida den "tysta diplomatin" som svar på frågan om vad som görs. Tyst diplomat är detsamma som inte tillräckligt. Hade staten tagit sitt ansvar hade såväl Annika Östberg som Dawit Isaak befunnit sig på svensk mark vid det här laget. Det handlar om 27 respektive 7 år i utländskt fängelse. En kort tid i ett lands historia, alldeles för länge i ett människoliv.
Bland de dokument som Alandh har tagit del av beträffande Annika Östberg återfinns formuleringar så som "Söka få till stånd...lämpligast att avvakta..vi gör vad vi kan...och vi håller ärendet under bevakning". Dokument som är resultatet av statens arbete under 27 år och som alla kan sammanfattas med två ord - inte tillräckligt eller för den delen - skamligt otillräckligt.
Så väl Annika Östberg som Dawit Isaak riskerar att bli "fall". Fallet Annika Östberg, fallet Dawit Isaak. De är inga "fall". De är verkliga människor, med anhöriga, vänner, drömmar och förhoppningar som av olyckliga omständigheter fått se sig själva reduceras till brickor i ett system. Vad regeringen och justitiedepartementet dock borde påminnas om är att de båda är svenska medborgare som sitter fängslade utomlands; den ena för ett brott hon de facto inte har begått och den andra utan rättegång eller ens vetskap om när han skall få sitt ärende prövat.
Efter 27 år kan konstateras att regeringens valda linje med "tyst diplomati" beträffande Annika Östberg inte fungerar. På bekostnad av hennes liv. Den 18 september skall Annika Östbergs ärende om tidsbestämning igen upp i amerikansk instans. Om Annika Östbergs begäran då inte hörsammas bör regeringen, om den har lite självaktning i det här ärendet, börja höja rösten. Ordentligt. Likaså beträffande Dawit Isaak. Eller skall han också först få vänta under 27 års "tyst diplomati"? När tycker regeringen att den tysta diplomatin inte längre fungerar? För inte kan det väl vara så att regeringen helt enkelt inte anser att ärendena är tillräckligt angelägna för att förtjäna mer uppmärksamhet?