LEDARE: Ett pågående ansvar

När Johan Palmlöv och Gunnar Andersson omkom i samband med sin militära utlandstjänstgöring i Afghanistan den 7 februari i år höjdes de kritiska rösterna mot Sveriges deltagande i den av FN sanktionerade och av Nato ledda insatsen i Afghanistan som går under namnet ISAF. Rösterna höjdes med en styrka som inte skådats förr. Som om det plötsligt gick upp för alla och envar att Afghanistan inte var ofarligt. Detta trots att Johan Palmlöv och Gunnar Andersson inte var de första svenska soldaterna att omkomma under de år svenska soldater har varit stationerade i landet.
De kritiska rösterna fick även visst utrymme i höstens valdebatt, framför allt efter Mona Sahlins resa till Afghanistan och hennes utspel efter hemkomsten om att Sverige skulle dra sig ur. Inga fler svenska soldatliv skulle spillas.

Sverige deltar, som ett av omkring 46 länder, i ISAF med cirka 500 soldater, huvudsakligen stationerade i de norra delarna vid Mazar-i-Sharif.
2005 omkom två svenska soldater och i år har tre stycken omkommit, Johan Palmlöv, Gunnar Andersson och Kenneth Wallin. Ytterligare har skadats.
Även övriga deltagande länder har förlorat personal under pågående insats, sammanlagt handlar det om cirka 2 000 personer sedan 2001. Afghanistan som land har förlorat tusentals medborgare i det krig som startades av George Bush under parrollen "är ni inte med oss är ni mot oss". Afghanistan är farligt. Men det är inte en anledning att nu dra sig ur.
Förutom den militära insatsen består Sveriges ansvarstagande av diplomati, utvecklingsarbete och en civil insats.
Genom att vara på plats har Sverige varit med och bidragit till utveckling av mödravården, förbättrade villkor för miljontals skolbarn, uppbyggandet av 7 000 centra för att öka kvinnors läs- och skrivkunnighet samt finansiering av renovering av landsvägar.

ISAF gör skillnad. Sverige gör en skillnad.De grunder och argument som användes av USA för att motivera och rättfärdiga ett krig mot Afghanistan i Afghanistan må i efterhand vara tveksamma. Men att låta eventuellt dåligt samvete om hur saker och ting inleddes för nio år sedan allena styra dagens beslut är inte konstruktivt.
Två fel gör inte ett rätt.

Afghanistan är ett land vars öde hamnat i västvärldens händer mer än en gång. När Bush gick in i Afghanistan 2001 gjorde han det i jakt på Usama bin Laden, då tillsynes i total glömska att USA och Usama bin Laden en gång stått på samma sida.
När Sovjetunionen invaderade Afghanistan 1979 för att stödja regimen mot upproret från muslimska rebellgrupper, stod Usama bin Laden på rebellgruppernas sida, rebellgrupper som i sin tur fick såväl vapen som finansieringshjälp från bland annat USA...

Omvärlden har lagt sig i Afghanistans angelägenheter sedan mer trettio år tillbaka. Otvivelaktigt har kriget från 2001 medfört ofattbart lidande och påverkan på den Afghanska civilbefolkningen. Men som ovan påpekat handlar insatsen om så mycket mer än soldater på plats.
Däremot behövs den militära insatsen för att skapa stabilitet så att ekonomin, skolväsendet, sjukvården och grundläggande samhällsfunktioner ånyo kan byggas upp efter såväl talibanernas som västvärldens framfart.

Att då i detta mycket sköra läge överge Afghanistan och därmed äventyra de små men viktiga förändringar och förbättringar som har åstadkommits vore direkt förödande och allt annat än konstruktivt.
Det må vara obehagligt, delvis gnagt av ett dåligt samvete, och absolut direkt farligt, men vi kan inte gömma oss bakom ett intellektuellt samvete i syfte att rädda hem våra egna pojkar och flickor. Inte så länge afghanerna inte har ett val utan måste leva med de konsekvenser västvärldens beslut har medfört för dem.
Afghanistan är ett pågående ansvar. För Obama, Reinfeldt och för oss alla. Uppgörelsen mellan alliansen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet om att de svenska insatserna senast 2014 ska vara stödjande, och eventuellt kan pågå långt därefter, är ett bevis på att man har förstått det ansvaret.

Ledare: Ett pågående ansvar