Sjöräddningssällskapet är en oerhört vital frivilligorganisation. Båtvana människor boende vid vatten känner ett engagemang för andra och tar därför av sin egen tid till att upprätthålla ett säkerhetssystem till allas vår fromma. Staten står för ledningsnät och andra resurser, men Sjöräddningssällskapet står för de flesta utryckningarna. I ett kustrikt land som Sverige är deras insats förstås ovärderlig.
Inte minst för staten. Sällskapet står nämligen på egna finansiella ben och får inte bidrag från statskassan. Det är frivilliga summor som bekostar frivilliga insatser. Och det fungerar utmärkt.
Symptomatiskt är att Sjöräddningssällskapet bildades i ett Sverige som skiljer sig avsevärt från vårt. Det var under tidigt 1900-tal, borgerlighetens blomstringstid. I en sådan miljö sågs det som självklart att frivilliginsatser och privat kapital skulle upprätthålla viktiga samhällsfunktioner.
I dag är det en annan sak. Tanken att medborgare skulle gå samman och ta på sig viktiga samhälleliga uppgifter i stället för att statens skall göra det betraktas nästan som hädisk, som en utmaning mot hela den moderna välfärds-ideologin.
Men faktum är att Sjöräddningssällskapet fungerar precis så. Människor som har pengar att avvara eller tid att avsätta - eller båda delarna - håller verksamheten uppe. Riktigt generösa donatorer kan få hela båtar ur sällskapets flotta uppkallade efter sig, som tack för bidraget.
Det är ett exempel på att det svenska civila samhället lever, trots alla påståenden om motsatsen. Ett samhälle som inte definieras av statliga bidrag, eller av ett köp- och säljtänkande, utan som definieras av den medborgaranda som genomsyrar det; av viljan att ta ansvar och ge utan att få tillbaka.
På det sättet fungerade mycket i Sverige förr i tiden. Det fanns en utbredd känsla av att det var viktigt att bidra till det allmänna i andra termer än skattemedel. Var man förmögen var det en självklarhet att man sköt till pengar åt kulturella, sociala eller andra samhällsnyttiga verksamheter.
Sjöräddningssällskapet tjänar inte bara som värn mot sjönöd, det utgör också en påminnelse om den anda ett borgerligt samhälle lever av. En anda som bevisligen inte gått helt förlorad i dag.