Ett sent men riktigt beslut

Politik2007-04-25 06:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Så kom då det besked som många av oss väntat på skulle ha kommit redan dagen efter valnatten. Lars Leijonborgs politiska zenit passerades enligt många redan 2004-2005 när en grupp - jag själv tillhörde den - gjorde tappra försök att få Lars att själv inse att det var dags att kliva tillbaka till förmån för Jan Björklund. Men tyvärr tycks dagens politiska ledare ständigt omges av en aura av förtroende och avskärmning i den inre kretsen. En ridå som hindrar framkomsten av medlemmarnas och väljarnas åsikter ute i landet.
I det avseendet utgjorde Leijonborg inget undantag. Socialdemokratin präglades av en lika stark inre ring kring Göran Persson. När dimmorna skingras är det alltid lika förvånande att konstatera att ledarens bild av sin egen ställning är så oförstående. Vi på Gotland kan verkligen inte skryta med att ha haft någon närkontakt med Leijonborg precis. Beslutet här var starkt och övertygade.
Nu skall sägas att många av hans medarbetare - speciellt på stockholmsbänken - var lika övertygande om att vi som puffade för Jan Björklund verkligen var ute i ogjort väder. En av dem var riksdagsmannen Gunnar Andrén som vid årsmötet förra veckan här i Visby var helt övertygad om att partiets stora distrikt kring storstäderna skulle ge Leijonborg nytt förtroende. Med hänvisning till att det annars kunde uppkomma ett läge där det inte fanns någon stark motkandidat.

Av två återstår bara en
Nu lanseras två starka namn. Cecilia Malmström som gör ett utmärkt arbete vid EU i Bryssel, och Jan Björklund som för oss äldre partimedlemmar framstår som en modern Bertil Ohlin. Glasklar i sin framtoning och synnerligen väl föreberedd för det han för fram. Det senare var en egenskap som Gunnar Andrén även betonade i sin information till de gotländska liberalerna.Man har anfört att Björklund är "för hård " för att betecknas som socialliberal. Bertil Ohlin drabbades inte av det tvivlet när han under 50-talet ledde partiet till de bästa resultatet man haft efter kriget. Och ingen hade anledning att klaga på hans sätt att föra fram de liberala idéerna. Socialliberalism behöver inte vara mys-plysch och gullegull. Det är den uttalade politiken som är avgörande, och blir inte sämre av att den framförs glasklart; rätten att med empati och glädje kräva av landets alla medborgare att var och en bidrar med något som står i relation till den egna förmågan.
Det skulle förvåna om inte Jan Björklund blir den partiledare vi väntat på vid höstens val på landsmötet. Cecilia Malmström är en ypperlig politiker med stora kunskaper inom EU-politiken, men saknar tyvärr den tyngd som krävs av en person på den posten. Jan Björklunds svar på frågan om hans kandidatur; att den var hypotetisk gäller inte längre. Nu är det en realitet. Jan har stöd bland väljarna - det är det som räknas. Något som gläder en FPU-liberal som en gång kallades vara en av " Bertil Ohlins barn ".