Kriminella som hjälper rättsväsendet att sätta dit medbrottslingar ska kunna få strafflindring. Det föreslår den moderata arbetsgrupp som justitieminister Beatrice Ask leder.
Ask talar om ”kronvittnen”, vilket egentligen är missvisande. För både de som vill ha strafflindring för kriminella som hjälper polisen att spränga ligor, och de som är starka motståndare, är överens om att vittnesmål i sig inte är värda mycket när de kommer från kriminella. Brottslingar kan ljuga och skylla på varandra för att få straffrabatt. Underhuggare kan pekas ut som ligaledare, för att de verkliga hjärnorna bakom brotten ska gå fria.
Om Sverige inför ett kronvittnessystem är därför ett grundläggande krav att kronvittnena lämnar sådana uppgifter som polis och åklagare kan styrka med annan bevisning.
Men även om det krävs annan bevisning som styrker kronvittnets uppgifter är många motståndare till systemet. Principen om likhet inför lagen sätts ur spel när grovt kriminella kan få strafflindring genom att ange sina medbrottslingar. På det moraliska planet har flera tidigare utredningar varnat för att ett kronvittnessystem uppmuntrar en skvallermentalitet och angiverikultur som är förkastlig.
Och det är just där skon klämmer. För samtidigt som lagstiftarna inte vill uppmuntra en angiverikultur, har ligorna och gängen som ägnar sig åt grov, organiserad brottslighet sin egen kultur. Där föraktas ”tjallare” som ”golar”, och den som hjälper polisen att sätta dit sina bröder i brott kan kallt räkna med hot, trakasserier och till och med mord.
Detta har det svenska rättsväsendet tvingats anpassa sig till, så att flera ”tjallare” faktiskt har fått strafflindring. Inte för att de har hjälpt polisen att sätta dit exkumpanerna, utan för att denna hjälp har tvingat tjallarna att byta identitet, flytta utomlands och stå under personskydd. Dessa inskränkningar i ett normalt liv har räknats som skäl för strafflindring.
Ur det perspektivet skulle en lagstiftad rätt till strafflindring för ”kronvittnen” inte vara en dramatisk förändring.
Fokus för diskussionen bör dock vara rättsväsendets möjligheter att bryta upp strukturerna inom den organiserade brottsligheten. Den som funderar på att lämna den organiserade brottsligheten riskerar mycket, att fortsätta den kriminella karriären kan framstå som ett mer rationellt val.
Det tar emot att erbjuda grovt kriminella lindrigare straff, men om det kan leda till att få bort fler av dessa människor från gatorna och in i fängelserna så kan det bespara många människor mycket lidande.
Eftersom detta är nätverk som gör grova pengar på sin brottslighet och skrämmer människor till tystnad behöver rättsväsendet information från insidan för att kunna spränga ligorna. Om beviskraven hålls höga och tjallarna inte får stötande stora straffrabatter kan kronvittnen vara ett sätt att komma åt den organiserade brottsligheten. För mindre allvarlig brottslighet är kronvittnen inget alternativ.