Det låter inte särskilt trovärdigt, men det är precis vad Danielsson påstod i en artikel publicerad i går, samma dag som kommissionen om tsunamin offentliggjorde sina slutsatser. "Vendettor mot enskilda" är ett utryck Danielsson inte tvekar att använda.
Tala om konspirationstänkande. Det skall till en hel del fantasi för att föreställa sig en samling personer så centrala i svenskt samhällsliv och samtidigt så bundna av avsky mot Danielsson att de samfällt och organiserat utnyttjar en av de värsta nationella tragedierna i modern tid för att komma åt honom.
Naturligtvis är det inte så. Efter kommissionens framträdande i går står det klart att det fanns fog för att faktiskt granska Danielssons uppgifter. Inte bara för att hans position under händelseförloppet var central, utan också för att hans uppgifter om de egna förehavandena inte håller då de systematiskt kontrolleras.
Men har kommissionen agerat fel då den valt att ägna tid åt att ringa in Danielssons göranden under de centrala timmarna? Nej, det har den inte. Kommissionens uppgift var att bringa reda i vad som gick fel - och för den delen vad som gick rätt - under den tid då den svenska statens beredskap inte höll måttet. Lars Danielssons agerande under det första dygnet har stor betydelse för hur man skall bedöma både hans personliga ansvar som den svenska statens ansvar. Att Danielsson satts under speciell lupp beror bara på honom själv. Han har varit uppenbart ovillig att inkomma med uppgifter och de uppgifter han har lämnat har varit felaktiga.
Det var i och med Danielssons grumliga redogörelser som kommissionens uppdrag inte bara fick en praktisk betydelse i det att den skulle klargöra vad som borde förbättras i beredskapstermer. Den fick också en angelägen demokratisk uppgift. Under de omständigheter som successivt blev för handen var kommissionen ensamt det statsorgan som kunde ställa landets högste statssekreterare och statsministerns närmaste man till svars.
Hade inte kommissionen en gång tillsatts - en ovanlig åtgärd i svensk samhällstradition - då hade betydligt mindre klarlagts kring vad som egentligen hade försiggått i Rosenbads korridorer under vad som kan liknas vid den operativa statsmaktens kris. Frågetecknen kring de berömda databanden i regeringskansliet hade aldrig kommit fram i ljuset.
Danielsson poserar som en kränkt hedersman när han efterlyser regler kring hur kommissioner som denna skall få bedriva sitt arbete. Svaret på det är att det förhållningssätt Katastrofkommissionen har haft har fungerat mycket bra. Föredömligt till och med.