Ett våld som skrämmer
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Dessa demonstrationer urartade till kravaller, fönsterkrossning och slagsmål med polisen. Vad dessa ungdomsgrupper egentligen vill uppnå är väldigt oklart, men de ställer till skadegörelse för miljontals kronor. Det är väldigt svårt att ha förståelse för deras aktion eller om det nu ska kallas protest.
I dessa grupper finns tydligen också medlemmar i något som kallas osynliga partiet. De har ägnat sig åt fönsterkrossning och attacker mot centerpartiets lokaler runt om i landet. De gillar inte centerns diskriminering av de unga, som centern vill ska kunna sparkas lättare från jobbet.
Det är skrämmande att det blir allt mer av utomparlamentariska och våldsamma attacker på det demokratiska samhället från grupper till vänster och höger. Nazisterna i olika tappningar finns ju hela tiden kvar och dessutom har den religiösa dogmatismen och extremismen visat sig i det demokratiska Sverige. Både den kristna högerns jakt på homosexuella och kamp mot aborter, liksom vissa extrema muslimska grupper, som vill ha egen lagstiftning enligt Islam.
I alla tider har extremister av olika sorter och med olika bakgrund funnits. Har samhället varit svagt har de fått större betydelse och utrymme, har samhället varit starkt har de inte fått plats. Är det så att vår svenska folkrörelse- och förhandlingsdemokrati tappar den grundläggande förankringen i folkdjupet? Är yngre och äldre så hjärntvättade av tv, religiösa, politiska och andra influenser så att det demokratiska gnetet och beslutsfattandet anses för tråkigt och inte leder till det som alla önskar?
Vårt samhälle blir allt mer polariserat. Klyftorna mellan den grupp som har det väldigt bra och de som har det väldigt knapert på alla sätt blir större. Det finns grupper av svenskar som känner ett starkt utanförskap, att de inte respekteras och passar i de svenska samhället. Medan medel- och överklassen får detta allt bättre och glassar runt och förfasas över de fattigas beteende. Så växer extrema grupper bland arbetslösa, lågutbildade människor som söker tröst och styrka i någon religion, hos någon stark ledare eller en politiska rörelse, som ger dem en stark roll och att de känner sig uppskattade och behövda.
De tendenser till politisk och religiös extremism, som vi ser tecken på i det svenska samhället måste tas på allvar. Det är tecken som visar att det demokratiska folkhemmet måste värnas och repareras. Välståndets brister måste lagas och tydliga krav och en lyssnade dialog måste föras med alla dem som gömmer sin förtvivlan i extrema gruppers gemenskap och våldsamma utlopp. Ska vi vakna först när riksdagshuset har sprängts?