Sverige har goda chanser att klämma ur EU tiotals miljoner kronor. Det berättade arbetsmarknadsminister Hillevi Engström i går i samband med sommarregeringens sammanträde.
Av förståeliga skäl ser många positivt på att Sverige får pengar av EU. Det skinande myntet har dock en väldigt mörk baksida.
Det handlar om Europeiska globaliseringsfonden (EGF) som har visat sig villig att bistå Sverige med lite pengar efter SAAB-konkursen och, berättade Engström, även sagt sig vara positivt inställd till att eventuellt ge Sverige pengar för Astra Zenecas neddragningar.
Fondens syfte är att stödja insatser till uppsagda arbetstagare huvudsakligen i regioner och sektorer som är särskilt hårt drabbade av globaliseringen.
Omställningsinsatser vid uppsägningar har inte helt överraskande visat sig vara ett effektivt sätt att agera för att förhindra att människor lämnar arbetsmarknaden. Att EGF är ett dåligt initiativ är dock helt frikopplat från omställningsinsatsernas förtjänster.
EGF visar dock att vi inte i alla avseenden har kommit särskilt långt de senaste decennierna.
1986 sade USA dåvarande president Ronald Reagan att "regeringens syn på ekonomi kan sammanfattas i ett fåtal korta fraser: Om det rör sig, beskatta det. Om det fortfarande rör sig, reglera det. Och om det slutar röra på sig, subventionera det".
Det är just vad EGF och många andra delar av EU ägnar sig åt: att bestraffa det fungerar och anpassar sig och att belöna det som är dödsdömt. Globaliseringen innebär visserligen utmaningar, men det gör den inte till en negativ kraft.
Vi lever i en värld av global handel, konkurrens och rörlighet och den utvecklingen har försett oss med ett oöverträffat välstånd.
De länder som har system som gynnar företag som verkar där kommer att gynnas av det.
De länder som vägrar att se sanningen i vitögat blir ungefär lika attraktiva som Sovjetunionen var.
Vad EU gör genom fonden är att samla in pengar från medlemsländer, ju bättre ekonomi ett land har desto mer får det betala, för att sedan belöna de stater vars politik skrämmer bort företag.
Dessutom är EGF, som så många andra delar av EU, ineffektivt. Pengar tjänas av medborgare och företag som betalar skatt till det offentliga i respektive medlemsland.
För att kunna betala för funktioner som EGF måste länderna ta ut mer skatt än annars för att skicka dessa pengar till EU.
Det onödigt höga skattetrycket skadar medlemsländernas ekonomi, nödvändiga reformer blir inte av, arbetar- och företagarklimatet försämras och till slut lämnar företagen länderna. Då skickar EU tillbaka lite pengar till medlemsländerna som förväntas bli väldigt glada över detta.
EU är i det avseendet ett mycket större problem än vad globaliseringen är.
Om unionen inte hade svällt till jättestorlek hade medlemsländerna kunnat behålla pengarna i sina egna ekonomier genom att minska skattebördan. Då hade fler företag överlevt och stannat kvar och behovet av EGF skulle ha varit minimalt.
Det är alltså inte enbart positivt att Sverige får pengar från EU.