Just nu är många svenskar engagerade i det amerikanska presidentvalet. Många har sina sympatier klara och känner till kandidaternas åsikter i olika sakfrågor. Jämför det med hur många som har en åsikt om vem som 2014 borde efterträda José Manuel Barroso som EU-kommissionens ordförande och hur många som hade en åsikt om vem som borde bli europeiska rådets ordförande innan Herman Van Rompuy trädde fram ur förhandlingsrummen.
Medan det amerikanska valet har det mesta vi förknippar med politik, olika ideologiska uppfattningar som öppet konfronteras, skilda idéer om vilken politik som är rätt och ett val som ytterst ligger i medborgarnas händer, saknas det i vår bild av EU.
Det är leende regeringschefer på gruppbilder och beslut som presenteras som om de hade ett högre syfte och att det bara fanns en enda och självklar inriktning på politiken.
Visst har konsensus varit en bra metod när det handlat om att bygga upp EU:s institutioner. Men i dag handlar EU om hur vi vill att samhället ska se ut, och då finns det inget högre europeiskt intresse. Även om vi i grunden tycker att EU är bra, har vi sannolikt olika uppfattningar om vilken politik som borde föras i allt från beskattning av finansiella transaktioner till vilka regleringar som behövs på miljöområdet. Så är det i den nationella politiken. Och så är det självklart också på EU-nivå.
Men detta avspeglas i alldeles för liten utsträckning i hur EU:s institutioner fungerar. Inte undra på att det finns en utbredd misstro gentemot EU när vi gång på gång tvingas ställa oss frågan hur det egentligen gått till när ett viktigt beslut fattats.
Det är hög tid att detta förändras, och EU blir mer demokratiskt och politiskt. Det skulle inte ens behöva vara svårt. I själva verket går det att göra inom ramen för EU:s befintliga fördrag, skriver den brittiske statsvetaren Simon Hix i en uppmärksammad bok om hur EU skulle kunna demokratiseras.
Det handlar exempelvis om att skapa en tydligare uppdelning i majoritet och opposition i Europaparlamentet. Men också om att låta ministerrådet fullt ut fungera som en normal lagstiftande församling med öppna överläggningar.
Kommissionsordföranden skulle kunna utses genom att de europeiska partigrupperna nominerar ordförandekandidater som får presentera manifest och mötas i öppna debatter inför parlamentets omröstning.
Med den här typen av reformer skulle det bli enklare för människor att engagera sig och ta ställning i den europeiska politiken och det skulle bli enklare för medborgarna att ställa politikerna till svars om de inte gillar den förda politiken.
Det enda som hindrar en sådan utveckling är, menar Hix, de europeiska politikerna.
Det är något att tänka på för svenska politiker som ibland pratar om att göra EU mer öppet. Men när det kommer till konkreta ställningstaganden blir det sällan mer än kritik mot Europaparlamentets visserligen vansinniga flyttcirkus mellan Bryssel och Strasbourg. Men bristen på demokrati är faktiskt betydligt besvärligare.