Varken EU eller euron kan tänkas utan Grekland. Det är ju via grekiska språket och kulturen Europa blivit beteckningen på vår del av världen.
Samtidigt sätter det som sker i Grekland fokus på vad som kan undergräva projektet att samla Europa i en allt tätare och vidare union.
Här hemma har inställningen till att införa euron även i Sverige påverkats negativt av turbulensen i Grekland.
Det verkar inte betyda något att eurons värde varit stabilt, trots att så många medlemsländer i eurozonen misskött sig och brutit mot de regler de själva ställt upp. Den som köpt på sig euro för att turista i eurozonen kan tryggt behålla det som blir över. Valutan lär förbli gångbar i de nuvarande 17 medlemsländerna - i år även i Estland, och behålla sitt värde.
Allmänhetens känsla av att euron inte är något att ha underbyggs av yrkesekonomer som överlag hela tiden varit mot den gemensamma valutan.
Invändningen var och är framför allt att Europa inte är ett så kallat optimalt valutaområde, med rätt av både ekonomiska och poliska förutsättningar.
Vi ser nu hur en rad länder i södra Europa inte skött sina offentliga finanser som de borde ha gjort. Men när inte ens tungviktarna Tyskland och Frankrike, med självuppfattningen som EU:s radarpar, orkade följa de regler de själva satt upp för att trygga stabiliteten - hur skulle man då kunna vänta sig att grekerna skulle göra det?
Och italienarna, med från start, har aldrig någonsin lyckats rätta mun efter matsäck.
EU-samarbetet bygger på mycket regler, men även på att medlemmarna har en vilja och förmåga att förändra sig själva i helhetens intresse.
Det stämmer tyvärr inte.
Italien enades som nation för 150 år sedan - men har förblivit delat. Norra Italien är som Europa norröver. Södra Italien har mera gemensamt med det Grekland som har en glödande nationalism när det gäller att värja sig mot omvärlden, men inte kan kallas en nation.
Det är som om landet utkämpar ett inbördeskrig. På 40-talet var det på riktigt, mellan vänstern stödd av sovjetblocket och högern stödd av väst.
Nu är det ett krig i politiken, en variant i våldsamma och fredliga demonstrationer, en annan i parlamentet, uttryckt i oförmågan att ta tag i verkligheten och sätta landets intressen före egen kortsiktig vinning.
Grekernas bidrag till omvärlden kan inte överskattas. Men det paradoxala är att grekisk kultur spreds och blomstrade sedan deras land satts under förmyndarskap, av makedonier, romare, turkar.
Däremot har det inte gått så bra som väntat sedan grekerna blev herrar i eget hus.
Kanske en läxa i dessa dagar både för Aten och Bryssel?