Det har varit en dyster höst för EU, och många européer ifrågasätter nu hela projektet. Men i Europaparlamentets komplex i Strasbourg, i landskapet Alsace (Elsass) på den franska sidan av Rhen, har man långtifrån gett upp hoppet om ett enat Europa och starka europeiska institutioner.
Tron på Europa är smittsam, men framför allt slås man av mångfalden och den politiska öppenheten i denna väldiga församling.
Bygger oftast på kompromisser
Här arbetar under sessionerna, förutom tjänstemän, 750 direktvalda Europaparlamentariker från 27 länder och mer än 170 nationella politiska partier.
Ledamöterna har formerat sig i sju grupper, men ingen av de två stora grupperna i EU-parlamentet har egen majoritet och besluten bygger oftast på kompromisser. Ledamöterna känner sig inte särskilt bundna av sina hemmapartier, och debatten är friskare än i de ofta förstelnade nationella parlamenten.
Här kan man höra åsikter som: "Hur skulle det vara om vi talade om hur vi ska vinna EU-medborgarnas tillit, i stället för att hela tiden prata om hur vi ska få tillbaka marknadens förtroende?".
Sagt av den tyske socialdemokraten Martin Schulz, ledare för "Progressiva förbundet av socialdemokrater (S&D)" som de sex svenska socialdemokraterna i Europaparlamentet tillhör. Schulz blir enligt en förhandsuppgörelse med den största borgerliga gruppen talman i parlamentet i januari. Socialdemokraterna i Europaparlamentet är på det hela taget mer systemkritiska än deras hemmapartier. Man stöder EU-toppmötets förslag till finansiell stabilitetspakt, men vill se större betoning på tillväxt, sysselsättning och social trygghet, och kräver ett rejält inflytande för parlamentet i utformningen av finanspakten.
Regeringscheferna beslutar
Ett krav som delas av i stort sett hela parlamentet, och som både Kommissionens ordförande Barroso och Rådets ständige ordförande, Van Rompuy verkade ivriga att tillmötesgå.
Överlag är man i parlamentet kritisk till att avgörande beslut fattas i slutna rum av Europeiska rådet, det vill säga regeringscheferna i EU, i stället för i ständiga EU-organ som Ministerrådet, Kommissionen och Parlamentet.
Toppmöten hölls tidigare vid högtidliga tillfällen, någon eller några gånger i halvåret. Det var aldrig tanken att en ständig regeringschefskonferens skulle ersätta EU:s reguljära organ. Parlamentarikerna vill snarast se en återgång till ett mer normalt beslutsfattande, inom ramen för EU:s institutioner. Något som också borde vara ett svenskt intresse, särskilt om vi nu hamnar i den yttre ringen av EU-länder.
Europaparlamentet sågs länge som en diskussionsklubb för välbetalda politiker, som ibland inte ens orkade infinna sig till sessionerna.
Makten att, tillsammans med Ministerådet, stifta lagar har ändrat på detta. En enskild parlamentariker har stora möjligheter att driva frågor och sätta sin prägel på lagstiftningen.
Fosfatfria tvättmedel
Den möjligheten utnyttjas flitigt av de svenska s-ledamöterna, som under decembersessionen kunde notera flera viktiga framgångar, till exempel Åsa Westlund med fosfatfria tvättmedel och Marita Ulvskog med öppenhetsfrågorna i EU.
Andra duktiga EU-parlamentariker är Göran Färm (s), som bland annat sitter i det tunga budgetutskottet, och Olle Ludvigsson (s) som arbetar med fackliga rättigheter.
Det är ett problem att deras och andra svenska EU-ledamöters insatser sällan uppmärksammas i Sverige i de snåla vindar som blåser runt EU just nu.
Den borgerliga regeringens självgodhet har bäddat för dessa stämningar, men Socialdemokraterna har också en del att bevisa när det gäller EU.