Turkiets karismatiske ledare Recep Tayyip Erdogan har besökt Sverige på en turné i Europa, för att markera omstarten av medlemsförhandlingarna med EU.
Erdogan är något tilltufsad efter sommarens demonstrationer, men hans heta vilja att lyfta upp Turkiet på stormaktsplats är obruten. Den viljan och Recep Tayyip Erdogans benägenhet att personligen styra och ställa är samtidigt hans största fiende, vid sidan av den gamla elitens folk, militärer, tjänstemän och domare, vad som i Turkiet brukar kallas ”Den djupa staten”.
Unga välutbildade turkar i städerna oroar sig för att Erdogan och hans religiöst färgade Rättvise- och utvecklingsparti (AKP) ska vilja införa ”islamistiska” påbud, och att den ekonomiska utvecklingen går för fort.
Sommarens protestvåg började med en miljödemonstration i Istanbul, en stad där megaprojekten avlöser varandra och omtanken om den gamla stadsmiljön är ungefär lika stor som i Stockholm på 1960-talet.
De islamistiska påbuden verkar mest existera i de sekulära turkarnas fantasi, eller är de så uppenbart orealistiska att de lär stanna på funderingsstadiet. Recep Tayyip Erdogan tänker gärna högt, med adress till den religiösa publiken, särskilt i valtider.
Men i Kemal Atatürks bisarra tankevärld sågs islam som ett hinder för utvecklingen och bannlystes därför från det offentliga livet. Det har skapat en speciell turkisk form av islamofobi.
Yttrandefriheten sitter trångt
Värre är det att yttrandefriheten sitter trångt även i Erdogans Turkiet. Journalister och intellektuella fängslas för ”brott” som för länge sedan borde ha utmönstrats ur lagstiftningen. Lagarna är en reminiscens från det kemalistiska styret.
Även åklagare och domare är delvis desamma. Tyvärr har Erdogan, sedan EU vände honom ryggen för några år sedan, börjat utnyttja rättsapparaten för att tysta kritik mot sitt eget styre.
Nu ska medlemsförhandlingarna återupptas och det betyder förhoppningsvis att reformprocessen i Turkiet tar fart igen.
Att yttrandefriheten ännu inte håller europeisk nivå, är ett argument för att fortsätta förhandlingarna, inte för att stoppa dem.
Cypernfrågan är heller inget argument för att stoppa Turkiet, särskilt som Recep Tayyip Erdogan nu antyder att han vill hitta en lösning på öns delning. Det borde välkomnas av EU. Den av finansskandaler skamfilade grekcypriotiska statsbildningen behöver allt stöd den få.
Europa behöver Turkiet
När medlemsförhandlingarna inleddes 2005 var det Turkiet som hade mest att vinna. Idag är det tvärtom Europa som behöver Turkiet.
Ekonomiskt: Turkiet är en stark och växande ekonomi, med en ung befolkning som det åldrande Europa behöver.
Migrationspolitiskt: Europa står idag helt handfallet inför flyktingströmmarna från framför allt Syrien, där snart halva befolkningen är på flykt. Turkiet är den enda makt i regionen som kan göra en skillnad i den frågan.
Utrikespolitiskt: även om Turkiet tvingats ta ställning för sunnisidan i det växande religionskriget i Mellanöstern, spelar landet en viktig roll hela regionen, och Turkiet kan bli den brygga till Mellanöstern och Nordafrika som Europa saknar idag.
Att Erdogan vänder tummen ned för militärstyret i Egypten och i klara verba kritiserar Israels ockupationspolitik är ingen nackdel.
Oro i grannländerna
Men även Recep Tayyip Erdogan känner av oron i grannländerna och på hemmaplan. Om Merkel och Hollande kan stå emot de islamofobiska stämningarna i sina länder, och om Erdogan kan lägga band på sitt humör och maka sig närmare EU, borde förutsättningarna vara goda för att Europa ska kunna ta steget över Bosporen om fem-sex år.
Kanske med ett symboliskt handslag på någon av broarna som Erdogan byggt.