Europa förlorar sin ledande ställning
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Och vad beträffar Europas ställning i världen har den aldrig varit svagare än nu. Obama har vänt Europa ryggen, irriterad över förvirringen vid det misslyckade klimatmötet i Köpenhamn, där de europeiska ledarna talade i munnen på varandra.
Europa ingen ledande kraft
Inte heller Ryssland finner någon att tala med i Europa, kanske inte heller något att tala om, och Kina tar på bred front över europeiska intressen i Afrika och Latinamerika. Utrikespolitiskt spretar EU-länderna åt alla håll och säkerhetspolitiken sköts av Nato, där USA har sista ordet. Den som ser Europa som en ledande kraft i världen idag behöver byta glasögon.
Lissabonfördraget har ytterligare ökat förvirringen kring vem/vilka som företräder Europa. Två tämligen okända politiker, belgaren Hermann Van Rompuy och brittiskan Catherine Ashton, har behängts uppdragen att fungera som Europas "president" respektive "utrikesminister" (de får inte kallas så, men det är andemeningen) samtidigt som det roterande ordförandeskapet behållits och ingen av ledarna för Europas stormakter visar den minsta lust att träda i bakgrunden för de nya språkrören.
Ingen vill heller stå tillbaka för kommissionens ordförande José Manuel Barroso eller hans 26 kommissionärer, som en gång sågs som Europas regering och ett skydd för de mindre nationerna, men som nu mest liknar ett ämbetsmannakollegium.
Otydligt ledarskap
Barroso i sin tur ligger redan i luven på Van Rompuy om vem som ska dra upp riktlinjerna för nästa EU-projekt. För att riktigt krångla till det, har man gjort Ashton till vice ordförande i kommissionen. Jean-Claude Juncker från lilleputtlandet och skatteparadiset Luxemburg talar för euroområdet.
Bristen på tydligt ledarskap märks inte minst på det ekonomiska området. Medan resten av världen håller på att återhämta sig efter finanskrisen, går utvecklingen i Europa i motsatt riktning. Inte bara i de omogna ekonomierna i öst. Flera av de gamla EU-länderna har akuta ekonomiska bekymmer, och inte ett enda euroland uppfyller idag de krav som ursprungligen ställdes för deltagande i eurosamarbetet. Några länder har tydligen aldrig gjort det, de fuskade sig in i eurozonen.
Grekland på ruinens brant
Samma skamlöst giriga och skrupelfria amerikanska bankirer, Goldman Sachs, JPMorgan Chase, som fick den amerikanska ekonomin på knä hjälpte länder som Grekland och Italien att genom fiffiga lånekonstruktioner, derivat, swaps och så vidare, dölja stora underskott. Grekland pantsatte till och med framtida lotterinkomster och flygplatsavgifter för att få friska pengar att försköna sina balansräkningar med. Europrojektet byggde alltså från första början på lösan sand.
I Spanien har den uppblåsta fastighetsmarknaden säckat ihop och arbetslösheten ligger på 20 procent. Portugal och Irland är andra euroländer med akuta problem. EU-ledarna står handfallna och begär hjälp från IMU, som brukar rycka in när u-länder krisar. Undra på att euron rasar!
Det handlar om en förtroendekris för europeiska länder och institutioner, och detta kommer utan tvivel att försena den ekonomiska återhämtningen i Europa. Sverige står utanför euron, men kommer ändå att påverkas. Dessa problem undveks sorgfälligt i den utrikespolitiska debatten, men Europa hör kanske inte till utrikespolitiken längre?