Europa går inte åt höger
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
I Tyskland satte Gerhard Schröder i ett pressat opinionsläge makten på spel i ett nyval. Hans röd-gröna regering förlorade visserligen majoriteten till kristdemokraterna (CDU/CSU) och i november tar Angela Merkel över som förbundskansler.
Men Schröder gjorde en formidabel upphämtning och framstod som den verklige vinnaren, medan Merkel missade förväntningarna och uppfattas som en svag kanslerskandidat. Bara hälften av tyskarna tror att hon blir sittande till nästa val.
Tysk vänstermajoritet
I den "stora koalition" Merkel ska leda får socialdemokraterna en mycket stark ställning, med lika många ministerposter som kristdemokraterna och ansvar för bland annat finanser, utrikespolitik, sjukvård och arbete.
I regeringen finns visserligen också bayraren Stoiber som blir näringsminister, men intrycket blir ändå att det inte finns utrymme för någon större högervridning av tysk politik. Merkel och hennes närmaste man, Thomas de Maizière, har båda sina rötter i östra Tyskland, vad det nu betyder i sammanhanget.
Tonar det nya Vänsterförbundet ner sin populism, har socialdemokraterna dessutom ett alternativ till samregerandet med CDU/CSU. Med De gröna har vänstern majoritet i riksdagen. Socialdemokraterna sitter alltså med bättre politiska kort än CDU/CSU, samtidigt som regerandet kan bli tyngre för dem än för de konservativa med tanke på besparingarna.
I Polen vann ett nationalistiskt och populistiskt parti, Lag och rättvisa (PiS), först parlamentsvalet och sedan presidentvalet.
Landet ska nu styras av ett par tvillingbröder, Lech och Jaroslaw Kaczynski, som strött reaktionära uttalanden omkring sig i valkampanjen - för dödstraff, mot homosexuella osv.
Polsk vänsterpolitik
De har också hunnit oroa både tyskar och ryssar med sin nationalism, och retat EU genom att sätta Rom och Washington före Bryssel på besökslistan.
Tids nog lär de kaxiga bröderna inse att Polen har mer att tjäna på att vårda sina europeiska relationer än att backa upp USA:s krigsäventyr i Irak och springa Vatikanens ärenden.
En förklaring till partiets framgång är att det lovat en stark statsmakt, som kan reparera det sargade sociala skyddsnätet och göra något åt den höga arbetslösheten.
Det har lockat vänsterväljarna att överge exkommunisterna, som gått bet på båda uppgifterna. Väljarna sade samtidigt nej till det ultraliberala alternativ som erbjöds av Medborgarplattformen (PO), som ändå kan komma med i regeringen.
Ser man på övriga europeiska val i år så har de i huvudsak gått vänsterns väg. I Portugal vann socialisterna en stor seger i parlamentsvalet i början av året.
Hela Pyreneiska halvön styrs därmed av vänstern. Med Aznar i Spanien och Barroso i Portugal försvann för övrigt två av Bushs irakiska vapendragare. Den senare har tyvärr dykt upp i EU, där han inte gör någon glad.
Engelsk och norsk vänster
I maj fick Labour förnyat förtroende i Storbritannien, och i september segrade Arbeiderpartiet i Norge. I Italien har Romani Prodi möjlighet att nästa år sätta punkt för Berlusconis alltmer misslyckade styre. Nyligen vann han stort i vänsterns primärval. Berlusconi manipulerar som bäst valsystemet för att försvåra för Prodi att ställa upp som ledare för hela "Olivträdskoalitionen".
Det finns en social oro i Europa. En rädsla för att mista jobben i globaliseringens spår, och att ingreppen i den sociala tryggheten ska bli alltför kännbara. Men det är inget som tyder på att väljarna skulle anse att man löser krisen med ultraliberala eller konservativa recept.