Europas och USA:s ekonomier befinner sig i den djupaste krisen sedan 1930 talet. Arbetslösheten är skyhög och miljoner har gett upp hoppet om att över huvud taget få ett jobb. Det är bristen på efterfrågan på produktion som är det helt centrala.
Byggsektorn har rasat, investeringarna faller och hushållen håller igen på konsumtion efter att ha förlorat jobb, tillgångsvärden och framtidstro.
Som en följd av detta och enorma spekulationsförluster i banksektorn har ländernas budgetunderskott vuxit kraftigt. Det är inte budgetarna som orsakat problemen, utan där syns resultat av krisen. Budgeten fungerar som en sorts termometer på hälsotillståndet i ekonomin.
Totalt vettlös utlåning
Det är inte heller Obamas fel att USA kryper fram. Den kris han ärvde från Bush var så mycket djupare än vad ekonomer och kongressen trodde. Den politik han lyckats föra har avsevärt lindrat krisen, men mot en sådan kollaps som skedde i USA hade det krävts motmedel av helt unik storlek.
Den amerikanska krisen orsakades av en totalt vettlös utlåning som möjligtgjorts av den helige centralbankschefen Greenspan och ett koppel ekonomer i bankerna och så kallade oberoende akademiska ekonomer, men som nu visat sig ha lyft miljonarvoden från finanshusen.
En gemensam orsak till den europeiska eurokrisen och den amerikanska har varit vettlös utlåning från banksystemet, men i Europa kombinerat med euron.
Även här har bankernas ekonomer och många akademiker bidragit till att krisen blivit så djup.
Unga betalar för ett eurokaos
De seriösa analyser som gjordes inom EU före Euron, visade att för att ha ett valutaområde skulle man behövt ha en gemensam budget på åtta procent av BNP, som skulle svara för arbetslöshetsersättningar och utjämnat mellan länderna.
Men detta hade varit totalt oacceptabelt för skattebetalarna och därför införde man Euron utan vare sig livrem, hängslen, flytväst eller fallskärm. Och vi fick detta eurokaos och de som får betala är framför allt ungdomar och andra arbetslösa och miljoner andra som också förlorar sin trygghet.
Massor av Europas banker hade varit konkursmässiga om inte staterna ryckt in och tagit över skulderna. I tysthet räddas nu bankerna genom att de får låna praktiskt taget gratis av centralbankerna och låna ut till mycket högre räntor.
Europas Svarte Petter har som i USA hamnat i den offentliga budgeten. Nu håller EU:s ledare, paret Merkel/Sarkozy, på med att få oss att syssla med fel saker.
Europapakten helt fel
I stället för att lösa de uppenbara felen i finanssektorn och i EMU-reglerna försöker man få oss att tro att problemet är de offentliga budgetarna. Den för krisen oskyldiga sektorn ska igen hängas ut och sättas i tvångströja. Och nog lyckas de snedvrida debatten till att handla om fel saker.
Av svenska medier, politiker och av fackliga grupper ges intrycket att Europapakten ska lösa dagens kris och dessutom förhindra framtida kriser.
Detta är rent nonsens. Pakten innebär att alla deltagande länder i praktiken alltid måste ha överskott i sina budgetar. Annars väntar automatiska jätteböter.
Med sådana krav blir det självklart att regeringarna håller sig så långt från klippkanten som möjligt och oavsett arbetslöshet och kriser bedriver åtstramningspolitik. Att så ensidigt försöka hindra budgetunderskottet kan liknas vid att slänga bort termometern för att den vid sjukdom visar på hög feber!
Att ett land har budgetöverskott ger ju det landet en viss handlingsfrihet. Men om många länder samtidigt ska tvingas ha överskott kan resultatet bli förödande.
Vi lever i en värld där vinsterna ökar på lönernas bekostnad och där en allt mindre del av dessa vinster används till investeringar och därmed skapar efterfrågan. De rikaste hushållen med stort sparande ökar också sin andel av inkomsterna.
Allt större arbetslöshet
När företagen och hushållen ökar sitt nettosparande och staten också gör det, blir totaleffekten ett stort överskott i utrikeshandeln. Det har Sverige, Norge, Tyskland och Kina, men det kräver att andra länder i Europa och USA har underskott.
Att som i Europakten kräva att alla länder samtidigt ska ha överskott i statsbudgeten och därmed sannolikt överskott i utrikeshandeln riskerar att kväva efterfrågan på produktion, sysselsättning och tillväxt.
Då skapar man en negativ kedja med allt större arbetslöshet och än större budgetunderskott.