Hösten 2011 kommer kan kallas europeiska hösten. Det var hösten som den ekonomiska krisen fick politiska följder i land efter land.
I veckan fick vi se rockader i både Grekland och Italien. Under veckan hotade också Europeiska kommissionen med recession, inflation och på sikt extremism om inte euron räddas. Tyskland fick sig en särskild varning av ordföranden Barroso som påminde om landets historiska ansvar.
Just Tysklands roll i det nya Europa är intressant. När man diskuterar att rädda euron menar man i regel att Tyskland ska rädda Sydeuropa. Frågan är om det dock är att ta ett historiskt ansvar.
Egentligen är Tysklands ekonomiska ställning ett bevis på styrkan i en valuta som står så friställd som möjligt från politiska experiment, och i stället grundar sitt värde i förtroendet för institutionerna och medborgarna i staten som garanterar den.
Återhämtningen av den tyska ekonomin efter andra världskriget berodde till stor del på den kristdemokratiske finansministern, och senare förbundskanslern, Ludwig Erhardt.
Tvärt emot vad segrarmakterna önskade, och i bjärt kontrast till den då dominerande socialdemokratiska ideologin, skapade Erhardt en valuta som var knuten till en riksbank med stor självständighet gentemot politiken, och vars värde enbart bestämdes av marknaden.
Den tyska ekonomin fick med andra ord växa under förutsättningar mycket olika dem som gällt för eurozonen. Utvecklingen var aldrig given. Man bör komma ihåg att det efter kriget fanns en utbredd föreställning om att tysk kultur inte var möjlig att kombinera med en marknadsekonomi.
Om inte de tyska kristdemokraterna stått på sig hade Tyskland lämnats med en valuta bunden till Västmakterna och ivrigt använd av politiker för att förändra samhället. Inte olikt en eurolösning med andra ord.
Den engelske journalisten och Tysklandsexperten Daniel Johnson har skrivit flera böcker om det tyska ekonomiska undret. I förra veckan ifrågasatte han i en artikel i "Daily Telegraph" klokheten i att använda den tyska ekonomin till att rädda konstgjorda ekonomier. Ur ett tyskt perspektiv är det att gå emot den egna erfarenheten.
Det går naturligtvis inte att helt grunda politik i historiska erfarenheter. Förutsättningar ändras hela tiden. Men om man tittar på eurozonens kris med historiska glasögon kan man undra om det bästa inte vore att ambitionerna i projektet sänktes avsevärt.
En valuta måste ha vara rotad i någon typ av verklighet. Länder med så skilda samhällen som Grekland och Tyskland kommer ha svårt att ingå i en gemensam trovärdig valutaunion.
Bakom kulisserna finns den ekonomiska verkligheten kvar, och den hotar komma upp till ytan. Exemplet Tyskland visar att det finns exempel på hur hårt ansatta länder kan bygga upp trovärdiga ekonomier. Det bör handla om ett projekt som kan samla deltagarnas lojalitet. Är det fallet med euron?