Det sägs att EU utvecklas genom kriser. Vi får hoppas att det stämmer, för nu hopar sig problemen för det europeiska samarbetet, och de är djupgående.
Den mest uppenbara, men långtifrån enda krisen, är britternas hot att gå ur EU om man inte får igenom en rad nya undantag från det gemensamma regelverket.
En del är uppenbart orimliga, som att spanjorer, polacker och andra EU-medborgare, som arbetar och betalar skatt i Storbritannien och därmed bidrar till landets välfärd, inte själva ska få del av denna välfärd, med den uppenbart oriktiga motiveringen att landets sociala system utsätts för alltför stora påfrestningar.
Utom egna regler för den fria rörligheten, kräver britterna att inte bli bundna av det utökade politiska samarbetet i EU, men väl få mer att säga till om när andra EU-länder vill fördjupa detta. Det är typiskt för britternas hållning till det europeiska samarbetet. Det har under årens lopp dunkats med väskor och krävts undantag och utverkats rabatter. I stället för att säga blankt nej till britternas krav, snickrar EU ihop ett nytt undantag, en ”nödbroms” (!) som britterna ska kunna dra i när det passar dem.
Som det inte skulle räcka att EU-migranterna arbetar för mestadels lägre löner än britterna. De skulle inte heller få del av de barnbidrag som i Storbritanniens ses som kompensation för just låga löner.
De skulle inte heller få tillgång till sjukvård på samma villkor som britterna, med hänvisning till krisen i det nationella sjukvårdssystemet , NHS. Fast denna beror på systematisk underfinansiering under det konservativa styret, inte på invandrarna. Dessa är tvärtom oumbärliga för att hålla igång sjukhus och kliniker.
Varken den konservativa regeringen under David Cameron eller oppositionen (Labour) vill egentligen att Storbritannien ska lämna EU, och skottarna säger blankt nej. Men med en så enfaldig fråga som ja eller nej till EU efter 45 års medlemskap, blir den planerade folkomröstningen en fest för det högerpopulistiska och främlingsfientliga Ukip, som skyller alla problem på migranter och andra utlänningar.
EU står inför en mer akut utmaning just nu. Det mesta har gått åt fel håll i Mellanöstern på sistone, och allt pekar på att en ny, kanske större flyktingvåg väntar under våren och sommaren. EU:s flyktingpolitik har kollapsat, och här hotas ännu viktigare principer än de som står på spel i Storbritannien.
Om allt fler länder helt sonika vägrar att ta emot flyktingar och sätter upp egna stängsel, underminerar detta inte bara den fria rörligheten i Europa, utan också de humanistiska principer som EU-stadgan vilar på.
Sker detta, är det europeiska samarbetet riktigt illa ute.