Ewa Björling i ett helt absurt spel
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
När Fredrik Reinfeldt presenterade den nye ministern var han demonstrativt noga med att räkna upp Björlings tidigare försyndelser, sådant som fortkörning och liknande förseelser, för att ingen skulle kunna komma att "gräva upp" något. Detta på ett närmast raljant sätt; det var först därefter som han kom in på Björling som politisk person.
Det är känt att Reinfeldts kärlek till medierna har svalnat betydligt under hans tid som statsminister. Och det går ju att förstå. Men det är ändå sådant en statsminister måste kunna lägga åt sidan. Det är att göra Björling en otjänst att låta introduktionen av henne tjäna som plattform för kritik av mediers oginhet.
Positivt är förstås att Reinfeldts drag faktiskt har öppnat för något som kan liknas vid en debatt om mediers påverkan. En pr-expert har påpekat att Reinfeldts taktik är mycket amerikansk. Där förutsätter man att det är bäst att lägga fram allt som är besvärande för en publik person innan någon journalist hittar det. Och förmodligen går vi mot samma utveckling i Sverige.
Riktigt vattentät verkar dock inte strategin vara. Det gick inte ens ett dygn innan kvällstidningarna hade hittat ett svartbygge signerat den nye handelsministern. Det går inte att spela runt allting.
Men det är påfallande hur tydligt det är att det pågår just ett spel mellan journalister och politiker kring detta. En politisk journalist förklarade för sina läsare att Reinfeldts sätt att föra presskonferensen "tillhör spelet" och att det kunde vara en "framgångsrik strategi".
Det blir onekligen något krystat när just journalister deklarerar att det egentligen inte finns någon autenticitet i deras bevakning av politiker, utan att allt bara är ett spel. Om regeringens pr-stab är skicklig, då skall ett statsråd inte behöva avgå, utan klara sig. Om de inte sköter sina kort rätt gentemot medielogiken, ja, då förklaras ett statsråd vara så illa ute att det är sorti nästa. En tvungen sorti. Inte för att statsministern tycker att det är nödvändigt. Inte för att statsrådet själv tycker det. Och inte heller för att någon journalist egentligen har någon uppfattning - de är ju demonstrativt medvetna om att allt minsann bara är ett spel. Utan för att "spelets" kort råkar ha fallit ut på ett eller annat sätt.
Huruvida sedan Björlings fortkörning och svartbygge är graverande nog för att hon skulle behöva avgå i någon egentlig mening, det spelar på något märkligt sätt ingen roll.
Reinfeldt har faktiskt anledning att vara irriterad. Politikens villkor i det genommedialiserade samhället är absurda.