Vad hittar han på i dag, Börje Hörnlund? Den tidigare arbetsmarknadsministern har under tio års tid varit Maud Olofssons främsta kritiker. Hans outtröttliga vilja att begå karaktärsmord på Olofsson är pinsamt förutsägbar. Varje gång Centerpartiet samlas för stämma hoppar Hörnlund fram som gubben i den gröna lådan: en bitter debattartikel här, ett surmagat pratminus där. Den som vill se en positiv kommentar från Hörnlund får antagligen plocka fram diabilderna.
När Maud Olofsson i dagarna lämnar posten som partiordförande, gör hon så till applåder och tårar. Olofsson kommer att hyllas av partisterna som har samlats vid Åreskutans fot. Till och med Hörnlund lär ta upp händerna ur byxfickorna, om han befinner sig i stämmolokalen på Holiday Club. Det hör till politikens vett och etikett att applådera avgående partiledare. Och när Maud Olofsson kliver av scenen, bör vi komma ihåg Centerledaren för hennes mod. Hon vågade utmana sig själv, sitt parti och allmänhetens bild av hur bondeförbundare ska bete sig. Det var ett mod som gjorde Olofsson kontroversiell: utanför och inom den egna rörelsen.
Tiden är inte mogen för att avgöra om Maud Olofsson är en stor politiker. Ångvälten från Ångermanland har blandat och gett. Höjdpunkten var hennes vilja att stå upp för EU:s fria rörlighet när Folkpartiet svek. Till minussidan hör Olofssons snurriga uttalanden om statens roll i Vattenfall. Den enkla slutsatsen är att hon var bättre som partiledare, än som minister. Bättre som pratkvarn än som mjölnare.
Rättvist eller orättvist - Olofssons intensiva arbete med att utveckla en idédriven politik har inte gett utslag i opinionen. Förnyelsen har pågått i ett decennium utan att få riktig fart. När Maud Olofsson tog över stafettpinnen från Lennart Daléus ärvde hon ett valresultat på 5,12 procent. När Olofsson växlar över till sin efterträdare Annie Lööf, är siffrorna ungefär samma.
Lööfs standardfras är att Centern är "Sverige otydligaste parti". Det är en retorisk piruett. Partiets huvudsakliga problem är att sakfrågorna sällan hänger ihop. Det är svårt att vara Alliansens gröna röst och aldrig kritisera jordbrukets koldioxidutsläpp. Det är svårt att vara Alliansens liberala idéparti och samtidigt välja en rojalist till ordförande. Centerpartiet är lite grönt, lite liberalt. Men Centern är varken grönast eller liberalast.
Det gamla intressepartiet når inte hela vägen. Den ideologiskt splittrade folkrörelsen har kört fast: få kan förklara partiets nutida roll i svensk politik. Men någonstans är Maud Olofssons frihetliga decentralism något intressant på spåren. Det som krävs är en partiledning som kan formulera politik utifrån folks vardag - och en partiledare som lyckas klä människors drömmar i mer än ord.
Börje Hörnlund sägs inte vara särskilt imponerad av Annie Lööf: han tycker att hon skulle passa bättre i Moderaterna. Jämför man partiernas formkurvor bör det vara Centerns främsta skäl att välja henne.