Ulf Kristersson vill ha nyval. Eller snarare ett extra val, som det egentligen heter. Det framgick under gårdagens partiledardebatt i riksdagen.
Extravalet är en befogad ambition. Minoritetsregeringens politik är unikt impopulär. Novus publicerade i förra veckan en opinionsundersökningen som visade att bara en väljare av tio tycker att regeringens politik är ganska bra eller mycket bra. Nio av tio är skeptiska eller direkt negativa.
Men har Ulf Kristersson chansen att faktiskt driva igenom ett extraval? Ett enträget och framgångsrikt oppositionsarbete i riksdagen kan kanske leda i den riktningen. Men det ser ändå svårt ut.
Många är nyfikna på vad som ska hända med Liberalerna, för det råder det fortfarande osäkerhet om sedan Nyamko Sabuni tog över. Men i regeringsfrågan är inte Liberalerna egentligen så betydelsefulla. För att skapa en majoritet i riksdagen så räcker det inte ens om högeroppositionen plötsligt får Liberalerna på sin sida. M+KD+SD+L har 174 mandat. Det är ingen majoritet mot regeringen. S+MP+C+V har 175 mandat. Så länge både Vänsterpartiet och Centerpartiet tolererar S/MP-regeringen sitter den kvar.
Koalitionen bakom Januariöverenskommelsen (Jöken) kan dock rämna under en kombination av yttre tryck och inre söderfall. Det måste vara frustrerande och generande när höger- och vänsteroppositionen med förenade krafter ger Jöken-partierna bakläxa, som när det gäller Arbetsförmedlingen. Men även utan prestigeförluster av den typen, så tär Jöken-samarbetet på de ingående partierna.
Socialdemokraterna blöder ur båda änderna, tappar väljare till höger och vänster, och driver i regeringsställning en politik som partiet inte står bakom och som förmörkar relationen med LO.
Miljöpartiet som led svårt under förra mandatperiodens samregerande befinner sig i en än plågsammare kompromiss nu.
Liberalerna har en ny partiledare, men Nyamko Sabuni har på grund av Jöken inte svängrummet att sätta sin egen prägel på politiken. Så länge Liberalerna är en del av Jöken tvingas hon försöka förvalta det förfärliga skick som Jan Björklund överlämnade partiet i. Det är som att få nycklarna och registreringsbeviset till en begagnad bil som har soppatorsk och ligger krockad i ett dike. Är hon beredd att stanna och lida för att förvalta Björklunds förhandlingsresultat eller väntar hon bara på ett gott tillfälle att frigöra både partiet och sig själv?
Det parti som tycks våndas minst i regeringssamarbetet är Centerpartiet. Kanske beror det på partiorganisationens förmåga att blint följa sin partiledare vart den än är på väg. Partiet fick god utdelning i Jöken-förhandlingarna och inga av Jökens tillkortakommanden vad gäller de mest akuta samhällsfrågorna som brott och straff, polis rättsväsende, energipolitik och migrationspolitik tycks minska partiets glädje över detta. Medan skeppet tar in vatten fröjdar sig Centern över hur partiet fått diktera ommöbleringen av däcksstolarna.
Det är bra att Ulf Kristersson tydligt uttalat att ett extraval är målet. Men oavsett yttre tryck och inre sönderfall tror jag inte att detta val blir verklighet förrän Socialdemokraterna ser det som ett bättre alternativ än att härda ut. Om partiet fortsätter krympa kan Löfven känna sig tvungen att distansera sig från både Jöken och sina spretiga koalitionspartners. Men det kommer att krävas mycket för ett maktparti som Socialdemokraterna ska inse att man kanske tillfälligt måste ge upp regeringsmakten för sitt eget bästa.