Fåfängan ledde honom fel
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det löftet, om det nu över huvud taget gavs, var naturligtvis inte mycket värt. Men det har förgiftat atmosfären inom Labour under de senaste fem åren och delat upp partiet i två falanger, "Blairiter" och "Browniter".
Inbördeskrig i Labour
Konflikten handlar inte så mycket om politik. Brown var en av arkitekterna bakom "New Labour" och är den som i praktiken genomfört den nya politiken. Det handlar mer om stil och framtoning.
Men bland dem som flockas kring Brown finns nog också många som är trötta på Blairs yviga utrikespolitik. Även om Brown utåt stött Blair, är det ingen hemlighet att han har andra politiska prioriteringar än att invadera gamla kolonier.
Under de senaste månaderna har det rått öppet inbördeskrig i Labour, sedan Blair än en gång vägrat precisera tidpunkten för sin avgång och dessutom försökt sätta agendan för sin efterträdare genom att ta en rad politiska initiativ som sträcker sig in i framtiden.
Browniterna misstänker att han i själva verket drar ut på tiden för att underminera kronprinsens ställning och ge andra kandidater en chans. Bland dem inrikesministern John Reid, som gjort sig populär i vissa läger för hårda tag mot verkliga och förmenta terrorister, och utbildningsministern Alan Johnson.
För Brown håller tiden på att rinna ut. Han riskerar inte bara att utmanas om ledarskapet i Labour. Medan Brown fortsätter att tjäna för Rakel, håller de konservativas nye ledare David Cameron på att stjäla hans politiska kläder. Cameron har vid det här laget intecknat de flesta av Browns hjärtefrågor - till exempel miljöpolitik, jämställdhet, lokal demokrati och en mer återhållsam utrikespolitik.
Brown bakom framgången
De konservativa leder i opinionsmätningarna, om än inte så mycket som man kunde vänta med tanke på röran i Labour, och ju kortare tid Brown får på sig att växa in i rollen som premiärminister, desto tuffare blir nästa val.
Vid partikonferensen i Manchester antydde Blair att det skulle gagna Labour och landet att han sitter kvar en tid till. Det skulle möjligen vara riktigt om det saknades en självklar efterträdare, eller om den politik som Blair förknippas med skulle vara populär.
I själva verket är det så att Labours framgångar vid makten - god tillväxt och höjda löner, minskad arbetslöshet och färre fattiga - framför allt tillskrivs finansminister Brown.
Medan Blair förknippas med de impopulära krigen i Irak och Afghanistan och svansviftandet för Bush. Nu får Blair också försvara sig mot allt öppnare anklagelser att hans utrikespolitik ökat terroristhotet mot Storbritannien. När de amerikanska underrättelseorganen samfällt konstaterar att kriget i Irak ökat, inte minskat, terrorismen i världen drabbar det också Blair.
Fånge i egna krigsretoriken
Tony Blair lyfte Labour ur en svaghetsperiod, och han kunde ha gått långt på sitt inrikespolitiska reformprogram och blivit en stor europeisk ledare.
Men händelserna den 11 september 2001 väckte hans fåfänga. Han ville bli en ny Churchill, eller åtminstone en ny Thatcher. Järnladyn hade ju sitt Falklandskrig om några tusen får och lika många pingviner.
Nu sitter han där som fånge i sin egen krigsretorik, rädd för att bli ihågkommen enbart för sina utrikespolitiska misslyckanden. Det förklarar - utom rivaliteten med Brown - oviljan att avgå och brådskan att åstadkomma något mer bestående i sista minuten.