Fällorna förenar USA och Kina
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
- Vet ej. Jag har ju ingen erfarenhet av att hantera överskott.
Och det måste man som finansminister i det land som blivit USA:s bank, finansiär av USA:s underskott, men med pengar över att köpa upp råvaror och företag jorden runt.
Allan Larsson, född 1938, har hunnit med det mesta, från journalistik till chefs- och rådgivarjobb i Bryssel.
Han var finansminister (S) 1990-91, när Sverige gick in i 90-talskrisen.
Sedan dess har ekonomiska kriser kommit och gått. Den senaste är annorlunda. Hävdar inte bara han.
För tankesmedjan Global utmaning (globalutmaning.se) har Larsson skrivit rapporten "Mot en ny global ordning? - USA:s och Kinas vägar ut ur skuldfälla, dollarfälla och klimatfälla."
Rapporten presenteras på ett seminarium under rubriken "G2 - USA:s och Kinas ömsesidiga beroende", på Utrikespolitiska institutet i Stockholm.
"G2" är benämningen på den ledarduo USA och Kina i praktiken är.
"Skuldfällan" är att USA, både stat och folk, lånat sig till ofrihet - beroende av Kina.
"Dollarfällan" har de sparsamma kineserna, stat och folk, hamnat i därför att de med lånen till USA är beroende av att USA vårdar dollarns värde.
"Klimatfällan" är båda ländernas beroende av fossila bränslen. De sitter där, förenade av vad som kallats en självmordspakt. De skyller sin ovilja/oförmåga att göra vad miljön kräver på den andra parten.
I somras, vid en "ekonomisk-strategisk dialog" Kina-USA i Washington, sa president Obama att deras relation formar 2000-talet. Det låter betryggande - såvida man tror på professor Thomas Fingar, till i fjol ordförande i USA:s nationella underrättelseråd. Denne har ju sagt att Kina och USA inte hotar varandra och att de misshälligheter som finns mellan Kina och USA hanterbara.
Skeptikern undrar nog var Taiwan, Tibet, olika samhällssyn med mera tog vägen.
Mindre kontroversiellt är följande påstående av Fingar:
- Ingen större global fråga kan lösas utan Kina och USA, ingen större global fråga kan lösas av Kina eller USA ensamt.
Relationen har växlat en hel del sedan president Nixon avlade sitt besök i Maos Kina 1972. Just nu visar båda samarbetsvilja. Ett exempel är att Obama tackade nej till att träffa Dalai Lama före besöket i Kina.
I fjol inställde Kina ett toppmöte med EU därför att EU:s dåvarande ordförande, franske presidenten Nicolas Sarkozy, träffade den tibetanske ledaren.
I sin rapport tar Allan Larsson upp EU:s roll i den nya världsordningen.
Den 30 november är nästa toppmöte mellan EU och Kina, i Nanjing.
Relationen EU-Kina är viktig. EU är Kinas största handelspartner och Kina är EU:s näst största handelspartner. Och även det politiska utbytet är livligt.
Men som kollektiv väcker unionen mindre respekt. EU har ju inte och verkar inte vilja ha den sorts ledarskap som skulle kunna mäta sig med Pekings eller Washingtons.
Fast EU-kommissionen i Bryssel tycks inte veta om det. Där skulle man alltjämt ha bilden av Kina som ett land i behov av stöd, snarare än som den globalt drivande kraft landet blivit.
Kina går nu om Tyskland som världens största exportör.
Frédéric Cho, på Handelsbanken och i Sweden China Trade Council, spår att Kina blir världens största investerare, största ägare och därmed största arbetsgivare.
Även i bilindustrin i Sverige?