Revolutionen i Nordafrika och i Mellanöstern fortsätter obevekligt kampen mot självutnämnda despoter. Nästa man till rakning förefaller just nu vara Libyens Muammar al-Gaddafi. Revolutionen i Libyen verkar dock redan ha mötts med betydligt grövre våld än sina tunisiska och egyptiska motsvarigheter.
Gaddafi är onekligen ingen kappvändare. I januari höll han ett tal i statstelevisionen till det tunisiska folket och sa: "Ni har lidit en stor förlust. Det finns ingen bättre än Zine [al-Abidine Ben Ali] för att styra Tunisien".
Gaddafi var förgrundsgestalten för den gruppering av diktaturer som på 70-talet dyrkades av den svenska tok- och yttervänstern, och proggarna gick givetvis i täten. Islamisk socialism, så kallade Gaddafi sitt styre och från allra första början drev han en västfientlig politik.
Det är klart att det gick hem på vänsterfronten. Att Gaddafi förvandlade Libyen till kanske historiens värsta skurkstat var ingenting som störde. Han var länge terrorismens stora skyddsängel.
IRA, ETA och FARC är exempel på de organisationer vars verksamheter varit beroende av libyska pengar. Det samma gäller även Svarta septemberrörelsen som utförde Münchenmassakern 1972 i samband med OS. De fick större delen av sina tillgångar från just Gaddafi. En märklig förebild kan tyckas, även på den tiden.
Få människor kan sägas ha personifierat begreppet maktfullkomlighet på samma sätt under efterkrigstiden. Gaddafi, vars titel är "Broderlig ledare och guide av revolutionen", kastade till exempel ut 30 000 palestinier 1995. Anledningen var att han ogillade de fredssamtal som inletts mellan Israel och PLO.
Den broderlige ledaren instiftade 1988 Gaddafipriset för mänskliga rättigheter. Det har bland andra delats ut till Venezuelas Hugo Chávez och Kubas Fidel Castro.
Nu börjar dock likheterna synas mellan revolutionens vägledare i Libyen och hans svenska vänsterbeundrare. Det kan knappast ha undgått någon att Lars Ohly vurmat för den kubanska diktaturen. På kultursidan finns Mikael Wiehe som anser att Kuba är den bästa försvararen av mänskliga rättigheter i hela Amerika.
Inom svensk vänstern har länge diverse diktaturer glorifierats. Jan Myrdal lyckades till och med charmas av Kambodja - det är hårt jobbat. Det viktiga har varit att de kunnat förenas i sitt förakt mot väst. I takt med att dessa gamla vänner faller en efter en måste det börja kännas en smula ensligt.
Riktigt ensamt är det inte än dock. Castro kör vidare, om än i ny inkarnation, och Chávez är i sitt livs form. Inga dåliga förebilder minsann. Den senare är till och med prisad människorättskämpe.