För att utreda allvarlig brottslighet använder polis och åklagare så kallade hemliga tvångsmedel, det vill säga hemlig avlyssning och hemlig teleövervakning (telefonlistor). Hemlig avlyssning har alltid krävt beslut från tingsrätten medan polis tidigare själva kunde hämta in telefonlistor för förfluten tid. Detta gjorde polisen under förutsättning att det var stadgat minst två års fängelse för aktuellt brott och att den person som listorna gällde var att bedöma som skäligen misstänkt för brottet. Detta har nu ändrats.
I syfte, som det måste förstås, att värna om medborgarnas integritet så har riksdagen röstat igenom ett lagförslag, vilket trädde i kraft för en vecka sedan, som innebär inte bara att polis fråntas beslutanderätten avseende inhämtande av telefonlistor utan även att det införs en ny regel i svensk processrätt som går rakt emot den långa rättstradition av fri bevisprövning och fri bevisvärdering som vi har. Eller som vi har haft, kanske är ett bättre uttryck.
Låt oss ta det från början.
Behovet av telefonlistor aktualiseras huvudsakligen i utredningar av allvarlig brottslighet så som mord, grovt rån, grovt narkotikabrott och människorov och så vidare. Precis som i alla brottsutredningar kämpar polis och åklagare mot klockan. Att vinna tid, hinna ifatt är centralt. Eftersom ett brott redan har begåtts ligger samhället redan efter.
Tillgången till telefonlistor kan vara helt avgörande för framgången i dessa ärenden. Den nya ordningen från och med i går är att domstol även ska fatta beslut avseende inhämtande av listor för förfluten tid. I brådskande fall, då jouråklagare inte får tag på jourdomaren (eftersom allvarlig brottslighet även inträffar på helgerna) kan jouråklagare få ta ett intermistiskt beslut som sedan så fort som det är möjligt ska anhängiggöras hos domstol. En domare har sedan att avgöra om åklagaren fattade rätt eller fel beslut.
Detta kan inte ses som någonting annat en direkt överprövning av åklagarens beslut i egenskap av förundersökningsledare. Dock, ännu allvarligare är den förändring som man har skrivit in i 27 kapitlet 21 a § rättegångsbalken. Nämligen för det fall domstol kommer fram till att åklagare inte har fattat rätt beslut så får den information som kommit fram i telefonlistorna, och som är till nackdel för den misstänkte, inte användas mot vederbörande. Och det är detta som väcker frågor kring vår tradition av fri bevisprövning och fri bevisvärdering.
Fri bevisprövning och fri bevisvärdering innebär att parter i en process får åberopa vilken bevisning de vill och sedan är det domstolen som avgör vilket värde den bevisningen har. Den nya regeln, så som den måste tolkas utifrån hur den är skriven, innebär dock att om polis och åklagare inte har fått tillgång till bevisningen på rätt sätt får bevisningen inte användas. Konsekvenserna riskerar bli allvarliga.
Ponera exempelvis att jouråklagare efter konstens alla nya regler under jourtid fattar beslut att inhämta telefonlistor avseende en person som är skäligen misstänkt för ett grovt rån. Med stöd av vad som framkommer i listorna gör polis sedan en husrannsakan hemma hos vederbörande. Under husrannsakan hittar polisen en dagbok med hela brottsplanen nedtecknad.
Dagen efter får jouråklagare tag i jourdomaren som efter möte har en annan uppfattning och då beslutar att åklagaren, på det material som förelåg vid åklagarens beslut därom, inte hade grund för beslut om inhämtande av telefonlistorna. Informationen i telefonlistorna får då inte användas mot den misstänkte i enlighet med den nya regeln.
Här kommer 10 000-kronors frågan; Hur blir det med dagboken med hela brottsplanen? Kan polis och åklagare använda den eller är den också "förstörd" eftersom den tillkom på grund av ett beslut som domstolen har underkänt?
USA har ett rättssystem som är uppbyggt enligt principen att bevis måste vara "hittade" på rätt sätt, annars får de inte användas och där man pratar om "det giftiga trädets rot". Detta innebär att om ett beslut är felaktigt så drabbar det all bevisning som har framkommit med stöd av det beslutet. I verkligheten kan det få helt horribla konsekvenser, vilket är anledningen till alla de undantag från principen som finns i USA. Denna princip har riksdagen nu till synes tagit in i svensk processrätt. Så som det får förstås för närvarande. Utan undantag. I vart fall har man inte uttryckligen uttalat i samband med de nya lagändringarna att så här menar man inte.
Den nya lagstiftningen, som även innehåller en del bra förändringar, är i dagsläget obeprövad avseende ovanstående problematik. Jag har all förståelse för att riksdagen vill värna integriteten hos medborgarna, men nog måste det gå att säkerställa det syftet utan att sätta upp hinder för en effektiv brottsbekämpning?
Frågetecknet kring vad som gäller för dagboken i ovanstående exempel lyser rött och obesvarat. Men tills vi får ett svar är jag orolig, riktigt orolig över vad konsekvenserna blir. För inte kan det vara meningen att bevisning som tyder på att någon har begått ett brott inte ska få användas?