Faran med mittenpolitik
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Orden är Karl Roves, mannen som ofta tillskrivs äran av de senaste årens uppseendeväckande republikanska valframgångar i USA. Han var fram till alldeles nyligen George W Bushs kampanjstrateg och den som anses ha sörjt för dennes politiska framgång hela vägen från Texas till Vita huset. Nu har han lämnat sin tjänst, men levererar då och då synpunkter på politikens konst till en andäktig lyssnarskara. Citatet är från en artikel om den demokratiske presidentkandidaten Hillary Clinton.
Tankarna går till Sverige. Kärnvärderingar? De nya moderaterna hävdar med emfas att de behåller sina kärnvärderingar även under den tranformation de genomgått och genomgår. Oaktat det riktiga i det är frågan om man verkligen frammanar någon medveten kontrast till socialdemokraterna "i stil och innehåll". I valrörelsen gjorde moderaterna medvetet det motsatta.
Och för all del, man vann. Men det som händer nu stämmer till eftertanke. Nu är det Mona Sahlin som leder sitt parti närmare den borgerliga alliansen: Bättre villkor för företagande, ordning och reda i skolan, och mer kommer.
I tangentens riktning ligger en valrörelse 2010 där de två konkurrerande alternativen knappt går att skilja åt. För båda är livrädda att sticka ut på ett sätt som inte passar mittenväljarna.
Det finns en risk i en sådan utveckling. Drivs den för långt hamnar man i det politiska läge som kännetecknade Österrike fram till att högerpopulisten Jörg Haider växte sig så stark att han kunde manövrera sig in i regeringen.
I Österrike hade till dess ett borgerligt parti och ett socialdemokratiskt satt sig i konstant koalition med varandra. I flera år hade väljarna tvingats åse hur utfallet av valen blev exakt detsamma oavsett hur de röstade. Det blev alltid koalition. Det blev alltid samma mittenregering. När så Jörg Haider dök upp hade han en under flera år framväxt folklig frustration att exploatera. Väljarna protesterade mot en monolitisk politisk situation.
Nu är ingen koalition mellan moderaterna och socialdemokraterna det som står inför dörren. Men väl ett politiskt landskap där breda grupper riskerar att känna att det inte finns någonting att rösta på förutom extremt väljartaktiska partier vars enda syfte är just att folk skall rösta på dem.
Då kan det vara just det som Rove pekar på som vinner terräng: kontrovers, autencitet, äkthet. Det är inte säkert att det parti som förmår kanalisera ett sådant behov är det parti man skulle vilja se göra det.