Numer ägnar jag det danska parlamentet mer intresse än det svenska. I det vackra Christiansborg följer jag de 179 danska folketingsmedlemmarna.
Men det var en tid då jag nästan bodde i riksdagen. I slutet av 80-talet och under 90-talet var jag Svenska Nyhetsbyråns man på Helgeandsholmen. Vi hade till och med ett eget litet kontorsrum i riksdagen med direkt utsikt ned till kammaren.
En av de viktiga (nåja) uppgifterna var annars att varje dag tömma det interna postfacket där det hela tiden fylldes på med riksdagstryck - kilo efter kilo, dag efter dag... Det mesta gick direkt i papperskorgen. Förhoppningsvis har digitaliseringen gjort att det i dag inte produceras lika många dokument.
Den mest markanta skillnaden mellan det danska och det svenska parlamentet är just storleken. Med 349 ledamöter är riksdagen en oformlig koloss där det enbart är de starkaste personligheterna som kan skapa sig en plattform. I Danmark är det inte lika lätt för en folkvald at föra en anonym tillvaro.
Men visst fanns det profiler i svensk politik - personer som gjorde starkt intryck i riksdagen. Låt mig minnas några av dem.
Gösta Bohman var länge åldermannen. Högt upp i åren - drygt 80 - satt han i riksdagen och den vassa repliken och det knivskarpa intellektet åldrades inte.
En annan skarp moderat profil var Anders Björck, riksdagsledamot sedan unga år och med tiden betrodd tunga uppdrag som riksdagens talman, ordförande i Europarådet, försvarsminister... De flesta minns kanske Björcks tuffa polemik i konstitutionsutskottet med socialdemokraten och ambassadören Carl Lidbom under Ebbe Carlsson-affären.
Utanför rampljuset var Björck den vänligaste, omtänksammaste person man kan tänka sig.
En annan högerman som utmärkte sig i riksdagen var den alltid kontroversielle skåningen Sten Andersson. Han drog sig inte för att ta upp många så kallat känsliga frågor och det var inte oväntat att Andersson till sist gled ur den moderata fåran och hamnade hos Sverigedemokraterna.
En av de yngsta i riksdagen var Miljöpartiets Åsa Domeij. Hon imponerade med sina manuslösa anföranden och frisk respektlöshet när hon gav sig på ledamöter med oändligt många fler tjänsteår.
Hans Göran Franck, advokaten, satt i riksdagen för Socialdemokraterna. Men det kunde man inte alltid märka. Han angrep det som han ansåg var fel, även om det var dikterat av den egna rörelsen. Han "straffades" genom att flyttas från justitieutskottet, där han ju hade sin spetskompetens, till bostadsutskottet.
Per Gahrton (Miljöpartiet) var riksdagens gossen Ruda. Med vilda gester och ett språk som alltid var på gränsen till att bli nedklubbat av talmannen retade Gahrton sina riksdagskolleger. Argast brukade de forna partikamraterna i Folkpartiet bli.
Anna Horn af Rantzien - henne är det nog inte många som minns idag - var riksdagens åldfru och representant för Miljöpartiet. Med stor värdighet skred hon fram till talarstolen och alla var nyfikna på vad som skulle bjudas; inte sällan blev det en dikt eller en liten sång till naturens ära.
Lars Werner, den gamle betongkommunisten, var den färgstarkaste av partiledarena. Denna jättelika före detta murare fungerade som något av kammarens mysgubbe. Han äntrade talarstolen i sin ett par nummer för trånga svarta kostym och avlevererade allt som oftast en dräpande ironisk kommentar.
Den nya generationen representerades främst av starka unga kvinnor som ovan nämnda Åsa Domeij, Birgit Friggebo, Maria Leissner och Gudrun Schyman.
Men - det fanns alltså också hundratals av ledamöter som förde en synnerligen anonym tillvaro...
Den dåliga närvaron i kammaren var då, som nu, en visa. En gång fann kommunikationsminister Georg Andersson sig föranlåten att raljera milt över detta vid en frågestund då han inledde sitt anförande:
"Herr talman! Ärade ledamot av denna kammare..."
Ty det var bara en folkvald, utöver statsrådet, som fanns på plats.
Än värre var det då en riksdagsledamot tvingades börja så här:
"Herr talman! Oss emellan..."