Den 25 juni 2009 gav regeringen hovrättspresident Fredrik Wersäll i uppdrag att utreda ett antal olika frågeställningar i syfte att ta fram ett nytt påföljdssystem. Bland de frågeställningar som regeringen skickade med Wersäll återfanns att utreda förutsättningarna för ett införande av villkorligt fängelse samt hur antalet korta fängelsestraff kunde minskas och istället ersättas med andra påföljder.
Den 31 maj i år redovisade Wersäll sin utredning i SOU 2012:34. En genomgång av den ger vid handen att Wersäll lyssnat väl på regeringen. Utifrån ett perspektiv att en handling skall ge en kännbar konsekvens, det vill säga att på brott ska följa ett adekvat straff, finns det all anledning till oro för det fall Wersälls förslag skulle få stöd i alla delar. Wersälls utredning har varit ute på remiss under hösten och nu återstår för regeringen att ta ställning.
Wersälls utredning är omfattande och föreslår en rad olika förändringar. Alla kan inte behandlas i detta forum. Vad gäller villkorligt fängelse, vilket Wersäll föreslår ska införas för alla förstagångsförbrytare som döms till ett fängelsestraff understigande ett år, finns det dock all anledning till såväl frågetecken som oro. Villkorligt fängelse innebär att någon döms till fängelse men att vederbörande inte behöver verkställa fängelsestraffet under vissa villkor.
Villkorligt fängelse ska alltid, enligt utredningen, kombineras med en tilläggssanktion så som böter, samhällstjänst eller olika former av vård. Om tilläggssanktionen fullgörs ska fängelsestraffet inte behöva vekställas. Vad som är så oroande med Wersälls förslag är att han sätter gränsen för villkorligt fängelse tämligen högt, nämligen vid ett år eller understigande det.
I praktiken innebär Wersälls förslag, så som jag ser det, att merparten av de som i dag döms för grov kvinnofridskränkning, misshandel i nära relation eller sexualbrott mot barn, som inte är att bedöma som våldtäkt mot barn, skulle få villkorligt fängelse för det fall det blir som Wersäll vill. Detta eftersom de som döms för de brotten ofta är ostraffade sedan tidigare och då straffvärdet för dessa brott ofta fastställs av domstolarna till fängelse understigande ett år.
Hur man än vänder och vrider på det så kommer man inte undan att en sådan förändring skulle medföra en lindringare påföljd för de brotten i jämförelse med vad som stadgas med dagens system. Är detta verkligen förenligt med vad regeringen vill?
Förra året ägnade Fredrik Reinfeldt en stor del av sitt jultal åt att tala om brott i nära relation och uttryckte bland annat att till de som inte tyckte att det var rätt att sätta en man som slår i fängelse ville han påpeka att om så inte skedde så höll samme man fru och barn i fängelse i hemmet.
Regeringen och Moderaterna har allt sedan regeringstillträdet 2006 arbetat för en strängare syn på brott i nära relation och även strängare straff för den typen av brottslighet. Mot den bakgrunden rimmar Wersälls förslag illa.
Wersälls förslag innebär även att de så kallade ”artbrotten” försvinner. Artbrott är en definition för sådan brottslighet som enligt staten är så allvarlig att annan påföljd än fängelse endast i undantagsfall kan komma i fråga. Mened är exempel på brott som i dag är artbrott på vilket normalpåföljden är fängelse.
Om Wersäll får som han vill försvinner denna benämning och påföljden för att ljuga i domstol behöver inte bli fängelse. Hela vårt rättsväsende bygger på att folk talar sanning och att rättsväsendets aktörer kan lita på vad folk säger. Är det något brott som borde resultera i den strängaste formen av straff så är det väl ändå mened?
Vilka signaler skickar staten om man i detta avseende inte ger rättsväsendet möjligheten att döma ut ett ordentligt straff? Vad händer med allmänpreventionen, vilket är ett argument för fängelse, om fängelsestraffet för mened i praktiken försvinner?
En genomgång av såväl regeringens direktiv till Wersäll som Wersälls utredning väcker oundvikligen frågan om vad som handlar om ett bättre påföljdssystem och vad som handlar om Anders Borgs kassakista. Det är dyrt att ha människor i fängelse. Ett införande av villkorligt fängelse skulle sannolikt spara pengar åt staten.
Fängelse i sig är aldrig ett självändamål men det är i dag den enda lämpliga påföljden för allvarlig brottslighet. Wersälls alternativ kan inte anses tillräckliga. Brott i relation och sexualbrott mot barn är allvarlig brottslighet. Finns det verkligen stöd i den allmänna rättsuppfattningen för att de som begår sådana brott inte ska dömas till ett ”riktigt” fängelsestraff?
Den allmänpreventiva verkan av Wersälls förslag i denna del kan bara benämnas som förödande. Om regeringen ställer sig bakom Wersälls förslag i sin helhet, med de konsekvenser det måste anses få för brott i nära relation och sexualbrott mot barn, är frågan vad regeringens engagemang i dessa frågor har tagit vägen. I sådana fall finns all anledning att ifrågasätta hur mycket av innehållet i förra årets jultal som Reinfeldt verkligen menade.