Färre i utanförskap ger reformutrymme
Alla kan få det bättre.Foto: Jan Bauer/SCANPIX
Foto: Jan Bauer
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det är välkomna nyheter. Särskilt om man drar sig till minnes hur situationen såg ut innan valet 2006. Då varnade riksrevisionsverket för att situationen höll på att få svåra konsekvenser. Förtidspensionerna var den största posten i statens budget. De kostade närmare 70 miljarder årligen. En halv miljon arbetsföra svenskar hade då långvariga sjuk- och aktivitetsersättningar. Gruppen med hel förtidspension ökade med runt hundra personer om dagen.
Märkligt nog tog Göran Persson och Pär Nuder lätt på varningssignalerna. Det gjorde däremot inte väljarna. Socialdemokraternas ovilja att ta tag i problemen var en av de orsakerna till alliansens framgång. I valdebatten var argumenten stundom mycket förvirrande. Det berodde bland annat på att man redan 2003 egentligen avskaffat förtidspensionen. I stället räknades alla medborgare som uppbar någon grad av sjuk- eller aktivitetsersättning in i samma grupp.
Arbetslinjen har lett till att gruppen de facto förtidspensionärer minskat med runt 100 000 sedan 2006. Enligt EKOTS uppgifter talar nu nya prognoser för att kostnaden för förtidspensioneringar år 2015 kommer vara 25 miljarder lägre per år jämfört med 2009.
Alliansens arbetslinje har sparat pengar och kanske långsiktigt räddat socialförsäkringssystemet. Men en lika viktig följd är den rent mänskliga. Vi har slutat att slentrianmässigt döma människor till utanförskap.
Det finns fortfarande saker att ändra på. En trend som var ny på 90-talet var att förtidspensionerna ökade bland ungdomar och kvinnor. Det var inte längre äldre män med ryggproblem som pensionerades, utan unga kvinnor med depression och ångest.
Psykiska besvär är fortfarande den vanligaste orsaken till långvarig sjukersättning till unga. Det är fel. Det sista man ska göra med en ung patient som berättar om ångest och depression är att stänga av dem från arbetsmarknaden. Det är lika oklokt som att skicka ryggbrutna arbetare till stenbrottet. Utanförskap i förhållande till samhället, och brist på egenmakt att förändra sin situation är lika mycket en orsak bakom, som ett resultat av, psykiska besvär. Målet måste vara att minimera antalet unga människor som hänvisas till långvarig sjukersättning.
När kostnaden för förtidspensioner minskar så drastiskt som de spås göra uppstår naturligtvis ett reformutrymme. 25 miljarder om året gör stor skillnad om de används rätt. Ett självklart val borde bli att lägga dem för att ytterligare underlätta för de som tidigare satt fast i ersättningssystemet. Till exempel bör pengar satsas på att göra trösklarna in på arbetsmarknaden lägre. Ungdomar som brukade hamna i förtidspension är just de arbetstagare som motarbetas av de nuvarande regelverken. Minskat antal i sjukersättning är ett glädjebud om det kombineras med rapporter om fler i arbete.