I tisdages skrev Eva Bofride om hastigheten på våra 140-vägar. Lena Celion ville på regionfullmäktige skriva in i det näringslivspolitiska programmet att vägarna ska breddas så att man kunde få köra 90 kilometer i timmen igen. Hon skulle vinna tio minuter på sin resa mellan Slite och Visby, trodde hon.
Tyvärr är det inte så. Skillnaden mellan 80 och 90 kilometer i timmen är 90 sekunder på den sträckan. Det som sinkar är alla hastighetsbegränsningar längs vägen. Dessa beror inte på vägens bredd utan på att det finns något längs vägen som påfordrar sänkt hastighet, en förskola, en hästgård, en utfart, en kyrka eller liknande.
Problemet är att folk bor så spritt på Gotland. Tekniska nämnden får ständigt önskemål om hastighetsbegränsningar. Länsstyrelsen som har sista ordet säger gärna ja till det. Lägre hastighet minskar risken för svåra olyckor om något händer. Sänkningen till 80 för några år sedan var ett försök att få jämnare hastighet, men alla orsakerna till sänkt fart ligger kvar. Det som Celion vill ha kräver stora ombyggnader av våra vägar, med mitträcken och sånt. Ekonomiskt helt orealistiskt.
Sen sa Mathias Swartling inte att "folk på landsbygden ska cykla till busstationen". Han vill få fram att det går fint att ta bilen till närmaste busshållplats på stomlinje med täta bussturer. Då behöver man inte parkeringsplats i Visby hela dagen. Men sån information är sådd på hälleberget.