Barnfattigdom är en ytterst känslig fråga. Det är ingen mening att fråga politiker hur barnfattigdom ska hanteras, för politikerna är inte ens överens om huruvida den existerar. Eller i vilken form. Den statistik och fakta som finns är vansklig att hantera och mäter på olika sätt.
Agneta Åslund, chef för Rädda Barnens Sverigeprogram skrev igår på SVT:s debattsida (18/7) om just barnfattigdom. Hon skriver bland annat om de barn som känner att de måste hitta på saker de gjort under lovet, antagligen för att matcha sina klasskompisar. I det resonemanget är det viktiga alltså inte att ha möjlighet att åka i väg någonstans, uppleva något nytt eller göra något kul, utan bara att åka iväg för att kunna säga att man har åkt iväg. Det identifierade problemet är alltså skammen, ingen materiell brist. Men Agneta Åslund tycker väl antagligen att det är enklare att lösa frågan med skattemedel än att ge sig på att försöka förändra attityder.
Problemet med fattigdom är att den är så beroende av rikedom. Att se vad andra har öppnar ögonen för vad man själv saknar. Utan rikedom har fattigdom inget existensberättigande.
Från vänsterhåll hörs ofta att "klyftorna ökar" och "skillnaden mellan fattiga och rika bli större" och antyder att det automatiskt gör det sämre för folk. Men att säga att klyftorna ökar betyder inte att någon får det materiellt sämre, bara att någon får det sämre jämfört med någon annan. Jämlikhet betyder inte att alla har det bra, utan att alla har det lika.
Att prata om relativ fattigdom är vanskligt. När länder som Cypern, som har stora ekonomiska problem, har en relativ fattigdom som är lägre än Sveriges så kanske man förstår att det inte alltid är en bra måttstock. Relativ fattigdom är heller inget man någonsin kommer att kunna få bukt med eftersom den är just relativ. Vi kommer alltid att ha en grupp som är fattiga i relation till andra. Om inte vi väljare tycker att kommunism är ett trevlighet styrelseskick förstås.
Huruvida barnfattigdom existerar eller inte är inte en fråga som är värd att lägga kraft på. Ordet fattigdom är ett så värdeladdat ord och passar sig inte att använda när man pratar om rika länder i väst. Det som politiker, Rädda Barnen och andra intresseorganisationer borde lägga sin tid och energi på i stället är att arbeta för att alla barn har bra grundförutsättningar. Där alla har möjlighet att klara skolan, leka med sina kompisar och känna sig trygg. Inte fokusera på hur ofta vissa åker utomlands jämfört med andra.