Vad hände med den politiska debatten om barnfattigdomen? När Håkan Juholt var S-ledare var frågan superhet, men nu är det tyst ‒ trots att Rädda Barnen nyss presenterat sin årliga rapport om barnfattigdom.
Tystnaden beror nog på att den tidigare uppståndelsen kring barnfattigdomen blåstes upp till en ballong som spräcktes av Uppdrag granskning (15 januari 2013). Där konfronterade Janne Josefsson de stora barnrättsorganisationerna om sanningshalten i reklamkampanjer som påstod att hundratusentals barn i Sverige svälter och fryser på grund av fattigdom.
Det blev naturligtvis pinsamt. Visst förekommer det att barn i Sverige går i Foppatofflor på vintern eller inte får äta sig mätta, men orsaken är inte fattigdom. Snarare vanvård som är kopplad till missbruk och/eller psykisk ohälsa hos föräldrarna.
Men att barn i Sverige varken behöver svälta eller frysa på grund av fattigdom innebär inte att ekonomiskt utsatta barn är fantasifoster. Det handlar bara om andra saker än att inte få äta sig mätt: Att aldrig få gå på bio, att tvingas avstå från fritidsaktiviteter som kostar pengar, att tacka nej till kompisens födelsedagskalas för att man inte har råd att köpa present, att få håret klippt av mamma i stället för en frisör och så vidare.
Det hävdas ofta att Sverige bara har relativ, inte absolut, fattigdom. Men i den nya rapporten använder sig Rädda Barnen av ett absolut fattigdomsmått; gränsen dras ungefär vid socialbidragsnormen. Globalt sett blir det ändå ett relativt fattigdomsmått, det finns länder där människor svälter och dör av banala infektioner och i jämförelse är de fattigaste svenska barnen inte fattiga.
Att fattigdom är en relativ upplevelse (man upplever sig som fattig eller rik i jämförelse med andra) leder till paradoxala slutsatser om var i Sverige det är lättast respektive svårast att vara fattig. I Rosengård i Malmö är 62,5 procent av alla barn fattiga enligt Rädda Barnen, så där frågar troligen ingen varför du inte har den senaste iPhone-modellen. I Torslanda i Göteborg är det däremot bara 1,5 procent av barnen som är fattiga. Där är det nog besvärligare att förklara varför man varken har varit i Thailand eller på skidsemester.
Barn med utländsk bakgrund och barn till ensamstående är starkt överrepresenterade i statistiken. Av de 232 000 barn som enligt Rädda Barnen är fattiga har 156 000 utländsk bakgrund. Bland barn som både har utländsk bakgrund och ensamstående förälder är 53,7 fattiga. Om bakgrunden är svensk och föräldrarna bor tillsammans är siffran 2,1 procent.
Den etniska obalansen visar hur viktigt det är att bryta segregation. För även om det är lättare att bära fattigdom i Rosengård än i Torslanda måste det politiska målet vara att fattigdomen inte blir ett socialt arv. En studiemotiverad tonåring från Rosengård bör gå på en skola med andra studiemotiverade elever. Det svider kanske om klasskompisarna har dyrare kläder och vanor, men med samma utbildning får de samma framtidschanser. Så bekämpas barnfattigdom långsiktigt.